Hej alla besökare. Jag ska nu kortfattat förklara denna hemsidans syfte och mening. Den är tänkt som en blogg/hemsida för alla människor i alla åldrar, kön, raser, läggningar social status o.s.v. som är intresserade av att skriva, d.v.s som har författarambitioner sen kvittar det om ni är nybörjare eller rent av publicerade författare. Tanken är att alla som vill får bidra med noveller, berättelser, historier påhittade eller verkliga, ni bestämer själva vad era noveller ska handla om. Jag bryr mig alltså inte om vilka ämnen ni vill skriva om. Det kan t.e.x handla om: Hästar, smink, mode, historiska slag, skräck, krig, kärlek,romantik, skola, jobb eller relationer you name it. Fast roligast är förstås om ni vill bidra med noveller som ni själv har komponerat ihop. Det är ju lite det som är poängen med det hela. Jag tänkte mig att jag själv skulle försöka skriva så ofta jag hinner och orkar och jag kan passa på att nämna att jag själv är bara en glad amatör på detta. På denna sidan är alla lika bra eller dåliga och alla räknas. Så det är bara att skriva så att fingrarna blöder, alla bidrag är lika välkomna här och låt mig nu förklara reglerna:

1. Ingen politisk reklam,  reklam överlag spam, friar/tiggarbrev eller kedjebrev.

2. Håll god ton. Den som vill ägna sig åt verbal pajkastning och påhopp för söka sig anorstädes.

3.  Ingen copy & paste. Jag undanber mig att folk kopierar existerande böcker, tidningar, låttexter och liknande och publicerar det här.

4. Se till att novellerna inte blir för grafiska, våldsamma och/eller våldspornografiska. Jag kommer inte att censurera något och här råder högt i tak för vad jag accepterar men använd ert sunda förnuft och omdöme när ni skriver.

OBS! Lämna gärna era kommentarer eller synpunkter i gästboken som finns nederst på sidan (scrolla hela vägen ner). Skriv gärna egna berättelser.

Okej det var reglerna det. Nu tänkte jag bli först ut då med att få något publicerat här. Jag kommer att improvisera fram mitt eget första bidrag nu.

Östberlin tidigt 80-tal. Walter Braun arbetade för Stasi och nu hade han infiltrerat en grupp östtyskar som hade tänkt fly till Västberlin. Han vara bara i början av sitt arbete hittills så han visste inte riktig ännu just hur själva flykten skulle gå till men han tänkte ta reda på det.  Walter betraktade sig själv i spegeln, han stod i sitt badrum och hade precis duschat. Han var 35 år gammal, hade ljust hår som började tappa i nyansen, blå ögon och han var 185 cm lång och hade genomsnittlig kroppsbyggnad. Han var skiljd och hade två barn som han knappt träffade då han var så uppe i sitt arbete. Walter var verkligen ett barn av sin tid, hjärntvättad av socialismen till att tänka att väst var dekadanta, odiciplinerade och dömda till att gå under. Så han avskydde verkligen alla som försökte fly landet och alla som inte delade hans visioner om socialismens överlägsenhet.       Han tittade på klockan och spännde fast den på armen. Hon var snart 08:30 på morgonen och om en halvtimme så skulle han ha ett möte med sina överordnade så han kädde på sig snabbt , låste sin bostad tog de tre trapporna ner och satte sig i sin av staten betalda tjänstebil av märket Trabant. Hösten hade kommit tidigt och det var en kall och blåsig morgon då han körde till sitt arbete. på gatorna syntes människor som också var på väg till sina jobb, det var grått, trist och man kunde nästan ta på den totalitära stämningen som rådde i Östtyskland vid den här tidpunkten i historien.  Några minuter i nio parkerade han bilen och tog de långa och breda trapporna upp mot sin arbetsplats, där stod som vanligt två uniformerade och beväpnade vakter. Walter legitimerade sig och blev insläppt. Han gick genom en lång korridor med vita, kala väggar tills han nådde en brun dörr som han knackade på. - Kom in! Hördes en röst från kontoret och Walter lydde uppmaningen. Han kom in i ett spartanskt inrett kontor, några skrivmaskiner, stolar, ett bord, några porslinmuggar stod slarvigt placerade och bakom ett tjockt ekskrivbord satt hans överordnade Gunther  Erdmann. En tunnhårig, glasögonbeprydd man i 50-årsåldern som alltid verkade formell, kall och bara fokuserad på arbete och den uppgiften som Stasi ägnade sig åt just då. - Ah! Braun! Sätt dig ner är du snäll. Walter tog plats på den enkla trästolen och betraktade försiktigt Erdman.  - Ni hade nya instruktioner åt mig herr Erdman?  Hans chef reste sig från stolen, vände som om och sträckte sig efter en karaff med vatten som stod på ett litet bord precis bakom honom. Han tog ett glas och hällde upp vatten åt sig. - Ja Braun. Det var det här med gruppen du har infiltrerat nu. Order från högsta ort: Alla ska likvideras oavsett om din identitet röjs eller inte. Höjdarna vill statuera ett exempel för andra potientiella avhoppare.   Walter såg fundersam ut och dröjde med svaret vilket Erdman märkte. - Har du några problem med de nya orderna Braun? - Nej herr Erdman, jag bara undrar när den ordern ska verställas och hur? Jag menar jag är ju bara precis i början av mitt arbete med denna gruppen och jag har vunnit deras förtroende nu och hittills har jag bara träffat tre medlemar ur denna grupp. Det lär finnas fler. - Naturligtvis min gode Braun. Du ska infiltrerar gruppen vidare, gräv vidare och få fram mer information. Sen när det är dags för själva verkställandet av flykten så slår vi till innan de hinner förstå vad det är frågan om.   Erdman satte sig ner igen och tog fram tre stycken fotografier ur en pärm och placerade på bordet framför Braun.  Bilderna föreställde de tre personerna som Walter hittills hade träffat från avhoppargruppen: En av dem var en kvinna i 25-årsåldern, Monika  Heim. Den andra var hennes bror Josef Heim och det sista fotogrfiet föreställde en man som hette Ulrich Liebmann. 

- Det är korrekt  uppfattat, Braun att det är dessa tre individerna som ingår i avhoppargruppen? Walter nickade till svar.  - Bra! Mycket bra Braun. Då vet du vad som gäller då är det bara att återgå till arbetet och nästa möte oss två emellman blir om tre dagar. Några frågor? Walter funderade en stund, i sitt inre såg han framför sig hur -kpistbeväpnade soldater mejade ner Monika och de andra. Så fann han sig själv och skakade på huvudet, reste sig och lämande rummet.            Klockan var strax efter tio och snart skulle han möta syskonen Heim och Liebmann på ett torg, så han satte sig i bilen och begav sig mot mötesplatsen det var bara en fördel att  vara lite tidig ansåg han. Han kände efter på vänster sida under sin jacka så att pistolen satt på plats i axelhölstert för säkerhets skull, det gjorde den så han kände sig genast lugnare. Han parkerade bilen och satte sig på en bänk och väntade, sneglade på klockan, det var knappt tio minuter tills utsatt tid och tyskar hade ju som vana att vara puktliga. Walter satt på bänken och betraktde folk runt omkring sig. Där var en ung kvinna med en barnvagn, några fnittriga tonårstjejer, ett par tre pensionärer och några män i kostym som såg ut som tusentals tyska tjänstemän gjorde under DDR-tidens dagar. Nu var det snart dags och Walter tyckte sig kunna se dé tre han skulle möta nalkas honom. Mycket riktigt det var Monika, hennes bror och Liebmann. De gick alla tre fram och ställde sig på bänken framför Walter. Monika hade en lång, mörk kappa på sig som hon knäppte upp med ena handen och när hon öppnade den så såg Walter att i den andra handen höll hon en Pistol dold under rocken, riktad mot Walters huvud. - Rör du dig så är du död! Du följer med oss......

Hennes namn var Lena och hon levde i ett olyckligt äktenskap tillsammans med en man som drack och misshandlade henne. Hans namn var  Erik och han hade en högt uppsatt position i samhället. Han hade bl.a ett förflutet som PR. - ansvarig åt allianspartiet Moderaterna men nu var han industrimagnat och satt som ordförande åt Saab defence & security som bekant ägnar sig åt bl.a tillverkning av militära flygplan. Lena närmade sig de femtio men fick fortfarande män som var unga nog att vara söner till henne att vända sig om efter henne på stan. Hon var av medellängd, brunett med intensiva blå ögon hade vältränad kropp efter år av bantning och frekventerande på gymmet. Hon kom ifån en välbärgad bakgrund där kvinnorna i hennes släkt hade för vana att gifta sig med lika välbärgade män som antingen var adliga eller hade hög status eller både och. Kärlek, känslor och sådant kom i andra kanske t.o.m i tredje hand och nu hade hon kommit till en punkt i livet då hon alltmer hade börjat avsky sitt äktenskap och det liv hon levde. Hennes make ägnade fritiden åt dyra whiskeysorter samt att örfila upp sin hustru när han hade nått en viss grad av berusning. Ofta hade det hänt att Lena hade umgåtts med sina jämnåriga väninnor med svarta solglasögon på för att dölja det faktum att hon hade blåmärken, hon skyllde då på sömnbrist och att hon ville dölja sina rödbrusiga ögon efter ännu en sömnlös natt. Men det var inte många i hennes umgängeskrets som verkligen gick på det, men i dessa kretsarna la man sig inte i varandras liv utan var och en skötte sitt oavsett vad som hände och vad man trodde sig veta om andras liv och äktenskap. Som sagt så var Lena en välbehållen och attraktiv kvinna som klart kunde få betydligt bättre än sin nuvarande man. Erik å sin sida var inget ideal till det yttre. Han var 175 cm lång, vägde 20 kilo för mycket och det blekavita håret hade krupit mycket längre upp på hjässan, de ljusblå ögonen var trötta, han var i uselt fysiskt skick och sina endast 49 år till trots så såg han 10-15 år äldre ut, märkt av år av missbruk och dåligt leverne.  Tanken som hade fötts i Lenas huvud sista tiden var lika otrolig som befängd. Det hade börjat som ett skämt väninnor emellan lite salongsberusade på rödvin. Hennes tjejkompis Hanna hade fnittrande sagt att Lena borde anlita en "hitman för att röja det där svinet ur vägen". De hade skrattat gott båda två åt tanken vid ett flertal tillfällen. Men av nykter kaliber skrattade Lena inte utan hon hade faktiskt börjat överväga det hela på allvar. Men då återstod vissa problem, för det första, var skulle hon en socitetskvinna få kontakt med den typen av människor som hade som  yrke" att undanröja folk? Och hur skulle hon undgå att åka fast? En sådan människa helt utan samvete och skrupler  skulle sannolikt inte dra sig för att utöva utpressning mot Lena efter att själva mordet var utfört för att kunna pressa sig till ännu mer pengar. Sen för det tredje, och kanske den mest försvårande omständigheten av dem alla. Hur skulle hon undgå polisens misstänksamhet när det gällde motivfrågan? Det skulle knappast behövas någon Dick Tracy för att hålla några förhör med hennes bekantskapskrets och då skulle polisen mycket snart få veta att framlidne herr Erik Sparre hade för vana att misshandla sin hustru. Då skulle snaran snart dras åt kring hennes hals och det fick inte ske.

Just den här dagen skulle Lena spela tennis med Hanna och henns två år yngre syster Erika. Vinnaren av de båda systrarna fick möta Lena som var en mycket hårdservande tennisspelare som dessutom var giftig vid nät och hade en snabb smash. Timmar av simmning i inomhuspoolen och löpning på löpbandet i hon och hennes mans hemmagym hade gett henne en bra fysik och hon kunde utan problem springa nästan obegränsat långt. Lena parkerande sin svarta Lotus Elite och gick in i gymmet som inte bara var ett gym utan där fanns även bassäng, bastu, solarium och tennisbanor. Hon gick in i omklädningsrummet och tog fram sin racket ur gymbagen, ombytt var hon redan och duscha efteråt brukade hon göra hemma. Oftast tog hon en bastu tillsammans med systrarna och tog ändå en snabbdusch efter det men duschade mer omsorgsfullt hemma då hon brukade köra hem igen i träningskläderna som ju då var dyblöta av svett. Efter knappt fem minuter så anlände systarna och de var också redan ombytta. Hanna var 41 år gammal och inte helt olik Magdalena Graff något som hon hade fått höra ett antal gånger i livet. Hennes tre år yngre syster var inte hennes like till det yttre då Erika hade svart hår, bruna ögon och både lite längre och bredare än sin syster.

Idag var det något som var väldigt annorlunda med de båda systrarnas ansiktuttryck, kroppsspråk och uppträdande generellt. Det märkte Lena direkt som hade känt Hanna och Erika i drygt tretton år. - Vad är det med er? Trasslade ni in er i duntäcket i morse eller? Sa Lena med ett leende ett stötte till Hannas rack med sitt på ett avväpnande, skämtsamt sätt. -Ehh... Nej men vi har kanske svaret på frågan du har funderat på ett tag nu. Fortsatte den äldre av de båda systrarna med en allvarlig min. - Nu hänger jag inte med er. Lena såg konfunderad ut. Hanna nickade mot sin syster som förstod gesten och tog fram sin mobiltelefon. - Du kanske minns att jag var tillsammans med en kille som hade suttit inne för fem år sen ungefär? Sa Erika samtidigt som hon bläddrade i mobilens telefonbok. - Ja han hade väl suttit för skattebrott? Lena var fortfarande konfunderad och förstod inte ännu vart den här konversationen skulle leda. - Ja det stämmer att det var för ekobrott av något slag han hade suttit inne, men i fängelset  lärde han känna en hmmm.... ska vi säga resursfull man vid namn David. Och denna David han har mördat folk förr mot betalning, dock inte i Sverige och det var inte det han satt innne för vid detta tillfället. Det var urkundsförfalskning, olaga vapeninnehav  och våldsamt motstånd vid gripandet. Vi tänkte att du förmodligen skulle vara intresserad av denne killens mobilnummer. - Då tänkte ni rätt. Sa Lena med ett snett leende och hon la in nummert i sin mobiltelefon och tänkte för sig själv att detta kan vara början på hennes nya liv. Systrarnas lojalitet behövde hon inte oroa sig över då de också avskydde hennes man djupt samt att de var nästan som systrar alla tre, som ler och långhalm.  Några minuter senare hade tennismatchen mellan systrarna börjat och den var jämn och hård, fast Lenas tankar var på ett helt annat håll. Hon fantiserade om sitt nya liv som hon nu kunde skönja för sitt inre. Singel, ny kille varje kväll, Bahamasresor, paraplydrinkar, massa shopping, frihet med allt vad det innebar. Hon var nästan inte kontaktbar och de båda systrarna försökte då och då fånga hennes uppmärksamhet under tiden som de spelade tennis men Lena hörde dem knappt. Efter en och en halvtimme så hade Erika besegrat sin syster med siffrorna 7-5 6-4 6-4. De körde oftast tre set för att det inte skulle dra ut för mycket på tiden. Nu var det Lenas tur att spela mot Erika och Lena började serva och fick in en riktig tursmasch direkt och det blev ett servess till Lena. De hann bara avsluta det första gamet då Lenas mobiltelefon började pipa i hennes gymbag som hon hade lagt ungefär där Hanna satt. Lena sprang och svarade. Erika och Hanna betrakade Lenas ansiktsuttryck. - Ja det är Lena Sparre det är riktigt.   Hörde de henne säga. Sen såg de båda till sin förvåning att Lenas ansikte förvandlades till en grimas som man gör när man försöker hålla sig för skratt. Hon knep ihop och kisade med hela ansiktet. - Ja jag förstår. Tack för att du ringde. Det var knappt rösten bar utan att hon skulle brista ut i ett gapskratt. Och så avslutade hon telefonsamtalet och bröt omkull och vek sig dubbel av skratt. Hon skrattade så att tårarna rann, kippade efter andan och var tvungen att sätta sig ner. När hon äntligen hade sansat sig och slutat skrattat och kunde prata igen så kunde Hanna och Erika få ur henne vad samtalet handlade om. - Det var polisen som ringde. De är hemma i vårt hus med fullt pådrag. det har visat sig att Erik har blivit funnen mördad, troligen rånmördad då kassaskåpet var öppnat och tömt på innehåll.  Han sköts på nära håll med två skott i bröstet och döden var ögonblicklig. Lenas glädje gick inte att ta miste på. - Vi spelar tennis nästa vecka istället. Vi kör hem och byter om till festkläder istället, krogen ikväll mina vänner jag bjuder och om ett par veckor åker vi tre till Provence jag bjuder på det också. Jag tror nog att jag har råd, jag är ju en "sörjande" änka nu......

 Hans namn var Johan Andersson och han arbetade på landets största kvällstidning Kvällsbladet.  För mindre än en månad sen blev hans skilsmässa klar något som hade besvärat honom och fått honom att må dåligt. Hans f.d fru var bara 25 år och ett riktigt bombnedslag som fick männen att vända på sina huvuden på stan efter henne. Han hade länge undrat hur länge han skulle få behålla henne, han hade i alla fall passerat 50 även om han inte såg lastgammal ut men han var ingen grekisk bronssgud heller direkt. Han var 175 cm lång, brunt hår, klippt i en vanlig frisyr, blå ögon och ett ganska alldagligt utseende. Han var knappast någon renlevnadsmänniska heller, för att döva smärtan och sina sinnen från skiljsmässan så hade det blivit lite för många whiskeypinnar framför datorn i  sitt arbetsrum. Något han försökte dölja genom att ständigt äta starka halstabletter. Att komma till jobbet och stinka alkohol skulle absolut inte uppskattas det visste han. Där var 1000 unga, hungriga personer med toppbetyg som stod i kö för ett jobb på Kvällsbladet. Unga män och kvinnor som hade gått journalistskolan och som orkade jaga nyheter dygnet runt. Så konkurens fanns det så mycket var han väldigt medveten om. Hans ex. hette Camilla och om det inte bara hade varit för den där förbannade firmafesten där han hade råkat hamna i arkivrummet med en berusad sekreterare och de hade haft sex och dessutom blivit påkomna av chefens son. Denna chefen råkade dessutom vara ägaren av tidningen, som inte hade varit sen att föreviga ögonblicket med sin mobilkamera. Vilket hade fått Johan så upprörd att han hade golvat fridstöraren och det bar sig inte bättre än att en tand lossnade på den till golvet slagna sonen. En tandläkarräkning på 12.000 senare samt en hel del fjäskande för chefen så fick han behålla sitt jobb men dock inte sin fru.  Det hade naturligtvis inte tagit lång tid innan hans unga fru hade fått bilderna skickade till sig som föreställde hennes man på firmafesten i full färd med att förlusta sig med en annan kvinna.Nåja..... Tänkte Johan för sig själv..... Det skulle inte ha hållt särskilt länge ändå och det finns fler damer där ute. Jag måste försöka fokusera på jobbet istället, måste bibehålla hungern, känslan av en bra story och hans berömda väderkorn som hittills aldrig hade svikit honom. Han gick med bestämda steg mot barskåpet i sitt hus och tog samtliga flaskor, korkade dem och hällde ut innehållet i vasken. Sen gick han ut till garaget och startade sin Volvo S40 som var röd till färgen. Han startade med en rivstart och körde en runda, Johan kände sig på gott humör, slog på bilstereon där hade han en skiva med gladjazz i skivtallriken, han trumade sina händer på ratten medans han körde. Nu kändes det mycket bättre, det enda som återstod nu hade varit att snubbla över en bra story. Han sneglade mot passagerarsidan, där låg en av hans fyra systemkameror men sån tur hade man väl inte, tänkte Johan att han bara skulle snubbla över en story. Han svängde ner mot Järnsjön en sjö där han fiskat mycket när han var barn och en plats som han allmänt fann fridfull och avslappnande. Han gick ur bilen, sneglade på klockan som nu var 20:20. Med bestämda steg gick han ner mot sjön, tog fram sin mobil och kollade om han hade fått några sms. Vilket han inte hade så han stoppade ner den igen. Där fanns en smal, lång träbro som gick över bron men han beslutade sig för att hålla sig på denna sidan där han hade parkerat. Helt plötsligt så bröts tystnaden av ett stort metalliskt, flygande föremål med blinkande lampor på utsidan som kom farandes med ett dovt brummande efter sig i en ganska hög fart rakt ner i sjön. Föremålet såg ovalt ut och han hade aldrig sett något liknande, Johan insåg genast att han hade bevittnat något som inte var byggt av människor som hade störtat rakt ner i sjön framför hans ögon. Han sprang snabbt ut till bilen och hämtade kameran och på tillbakavägen slog det honom att föremålet hade ju sjunkt till botten genast så att få några bilder på det skulle inte vara möjligt. Vad skulle han göra? Här fanns ju ett scoop som hette duga skulle man lugnt kunna säga. Det hann inte gå mer än tio minuter förrän fyra stycken miltärlastbilar, två vanliga polisbilar samt en sex-sju vanliga civila bilar kom körandes och parkerade på andra sidan sjön. Ut hoppade soldater, officerare, poliser samt män i mörka kostymer. De flesta hade ficklampor och vissa hade sina mobiler uppe och var upptagna i samtal. På en av militärlastbilarna fanns en stor kran monterad och man sjösatte gummibåtar som var fulla med dykare som dök efter det  främmande vraket. En dryg kvart senare hade man funnit vraket och kunde sänka ner en stor vajer som man fäste vid vraket. Sjön var inte alltför djup så att bärga det störtade vraket gick fint. Under tiden så knäppte Johan bild efter bild på arbetet, på personalen och på farkosten, som han nu fick en bättre bild av när de hissade upp vraket. Den såg något oval ut och hade välvd metall på utsidan och lamporna som hade blinkat så starkt innan hade nu slocknat helt. Men en av soldaterna tyckte att han såg en skugga på andra sidan sjön och lyste ditåt med sin ficklampa och fick då syn på Johan. "Halt" ropade soldaten och sekunderna senare så sprang ett tiotal soldater och ett par polismän över den smala träbron i riktningen där Johan fanns. Nu var det bråttom om han inte ville åka fast, den jagade journalisten rusade mot sin bil, startade den och försvann med en rivstart medans en skur av kulor klöv bakrutan i tusen delar och han kunde riktigt känna vinddraget när kulorna susade förbi. Fan! Tänkte han för sig själv. Helt plötsligt hade hans liv blivit amerikansk actionfilm! Såvida det inte rörde sig om ett topphemligt militärt projekt så måste det röra sig om en utomjordisk farkost. I vilket fall så vat mer än nog för att ge honom stora journalistpriset när detta trycktes. OM det nu någonsin skulle tryckas för om svenska militären var så angelägna om att stoppa honom så att de t.o.m sköt skarpt, då fick han verkligen hoppas att de inte hade sett hans reg.nr för isåfall så levde han väldigt farligt just nu.Han sneglade på sin klocka, den var nu strax över 22:00 på kvällen och han bara MÅSTE ha tag på sin redaktör. så han fiskade upp sin mobiltelefon med den handen som han inte hade på ratten. Han slog upp mobilens telfonbok och letade upp Bengt Johansson, som hans chef hette. En temperamentsfull, ambitiös och hårt arbetande man som levde och brann för sitt arbete. Han var 62 år, 168 cm lång, lite knubbig, flintskallig, pigga bruna ögon som alltid tycktes vara på helspänn och spana efter något. Så länge Johan hade känt honom så hade han aldrig sett honom med en kvinna, aldrig hört honom prata om tjejer eller på något sätt visa något som helst intresse för det motsatta könet. Johan hade ett vad med några kolleger att Bengt var bög men hittills hade ingen lyckas bevisa vare sig det ena eller det andra så vadet var öppet hittills. På fjärde signalen svarade Bengt och lät irriterad. Ja Johan vad fan vill du så här på kvällen?    Sådär skulle du aldrig ha sagt om du visste vad jag satt på för story! Svarde Johan som kände irritationen växa även hos honom Joahn redogjorde för Bengt över telefonen vad han hade varit med om, vad han hade bevittnat och vilka bilder han hade. -Jösses! Herregud!..... redaktören trodde inte sina öron. - Ja en sak är säker! Både du och jag måste till tidningen och det jävligt omgående. Kör dit omedelbart och stanna inte för något! Framför allt inte några poliser, är de också insyltade så svävar vi i omedelbar fara du och jag......

SLUT PÅ DEL 1.    FORTSÄTTNING FÖLJER.

Del 2.

Det tog Johan bara 20 minter att köra till sin arbetsplats.Dels beroende på att han hade hög hastighet och sen var det inte så långt. Men han hann inte mer än sladda in på parkeringen förrän det första han såg var polisbilar med blåljusen på som stod uppställda utanför tidningen där han arbetade. Som tur var syntes inga polismän i närheten så han förstod att de hade redan gått in i byggnaden för att förekomma honom. Då hade de naturligtvis sett hans reg.nr det var ju självklart fast han visste inte ännu om Bengt var framme redan. Johan kollade efter Bengts bil men den syntes inte till, tur tänkte han och ringde upp honom för att förvarna honom om att under inga omständighter komma till tidningen. Bengt svarade på andra signalen. - JA?!
- Bengt för helvete kör inte till tidningen! Stort polispådrag är redan där de har arbetat snabbt och redan hunnit göra en slagning på mitt reg.nr och skicka hit bilar. Kör hem igen om du redan har hunnit ge dig av, lås dörren om dig stäng  alla telefoner och ring inte mig mer utan jag hör av mig så snart jag kan men det lär dröja eftersom mobiler kan spåras som du vet, så jag måste ha min avstängd. - Var ska du ta vägen då? Undrade Bengt med förvåning i rösten. - Bäst att du inte vet det. Det här är för stort för oss båda, ja för stort för alla verkar det som. De här människorna skyr inga medel så jag måste försvinna ett tag. Sen hördes bara ett klick och Bengt insåg att Johan lagt på.Nästa person Joahn ringde upp var en kollega på tidningen men han arbetade som nattvakt men han hade varit ledig nu ett tag. Det var en kille som hette Paul Backman, han var byggd som en brottare eller en boxare. 1,95 lång, mukulös, ansikte som hugget ur granit och helt kal på huvudet och hade melerade ögon. Paul var gladlynt, skämtsam men även temperamentsfull men hygglig i grunden och Johan betraktade honom som en mycket bra vän och de hade känt varandra i åtta år ungefär. Drygt tio minuter senare hade Johan ringt upp sin storvuxne vän och förklarat läget och Paul hade genast insett allvaret i situationen och ville komma på och möta Johan vid en mack som de båda kände till och kom överens om att mötas vid. Paul hade gjort lumpen som kustjägare, jobbat som dörrvakt efter det samt tränat boxning i sju år, så han kunde ta tillvara på sig själv när det blev skarpt läge det kunde man säga utan att överdriva. Precis den typen av man som Johan gärna hade med sig nu i den här soppan, men det är klart att inte ens denna jätte till man var skottsäker men Johan måste ha någon pålitlig person med sig och dessutom så visste han att Paul hade en sommarstuga i Norrland så han hade bett Paul ta med sig nyckeln dit. Tanken var förstås att de båda vännerna skulle bege sig dit för det skulle ta myndigheterna ännu lite tid innan de lyckades koppla samman Paul med Johan och framförallt att det var med honom han var på flykt tillsammans med nu. Kopplingen till sommarstugan skulle ta ytterligare lite tid för dem att knäcka, åtminstone hoppades Johan på det för annars skulle deras flyktväg vara bränd. Det blev en nervös väntan vid bensinmacken för Johan för när som helst kunde ju myndigheterna dyka upp och stoppa hans flykt. Johan sneglade på klockan några gånger men som tur var så kom Paul farande i sin svarta Porche redan efter drygt 15 minuter och de båda fann för gott att fortsätta flykten tillsammans i Pauls bil istället för en Volvo som Johan körde kunde inte mäta sig mot en Porche när det gällde hästkrafter och fart. De försvann iväg med en rivstart så att det skrek om däcken och ett leende spred sig över pauls ansikte. " Han älskar det här". Det var den första tanken som slog Johan som sneglade roat på sin kollega och hade han inte varit så rädd så hade han nog skrattat men de var snart uppe i 250 och bilen hade mer att ge. -Paul för fan! Jag vill att vi ska komma fram i helt skick det hoppas jag att du förstår. Den storvuxne fartdåren lättade lite på gasen och Johan kunde andas ut lite. snart la de sig på en marchfart på runt 120 och det är ju snabbt det också men detta till trots så blev det en ganska trist bilfärd och tankarna for genom huvudet på Johan, han tog upp mobilen och stängde av den och Paul gjorde det samma för risken att bli spårade var ju överhängade och inte nog med det. Om de såg några polisvägspärrar så var de tvungna att vända snabbt eller hitta en sidoväg snabbt. Paul var på helspänn och slog på radion i bilen för att bryta tystnaden lite och även för att höra eventuella nyheter som kanske rörde de själva. På radion hördes följande: " Vi avbryter den ordinarie sändningen för att meddela att två män 51 och 44 år gamla eftersöks av polisen misstänkta för  spionage, flykt, egenmäktigt förfarande och stöld av egendom som rör rikets säkerhet. De båda männen tros vara beväpnade och betraktas som farliga. Övriga nyheter....."   Paul knäppte av radion igen och svor till. - Beväpnade och farliga. Jo jo! Sen visade Paul att han bar axelhölster och sin pistol på sig. Det var en Browning automatpistol.  Johan nickade bara som en bekräftelse på att han tyckte att det var okej, särskilt med tanke på att han själv hade blivit beskjuten innan så det gällde att vara förberedd ansåg han. Nästan synd att Paul inte hade tagit med något skjutvapen till honom själv också. Som om Paul hade läst hans tankar sa han:- Jag har både jaktgevär och hagelbössa i stugan så du kan försvara dig också om det skulle behövas. Johan fällde sitt säte bakåt och lutade sig tillbaka, han tänkte försöka vila ett tag de hade ju en bit kvar innan de var framme. Johan hade bara somnat in i en dryg halvtimme när han vaknade av att Paul ropade på honom. - vakna törnrosa! Vi har en polisvägspärr framför oss. Paul tvärbromsade porchen och gjorde en u-sväng och gasade iväg i full fart  så att det tjöt om däcken. - Tror du att de såg oss?   -Kanske. Men så snabbt som du stannade och vände så kanske de ändå inte hann uppfatta oss dessutom var det ju rätt stort avstånd fortfarande så om vi har tur så klarade vi oss. - Jag vet en annan väg vi kan ta men det blir en omväg på nästan tio mil men vi har inget direkt val. - Nej jag litar på dig och det är du som kör.   Knappt tio minuter senare så blev de upphunna av en polishelikopter som ropade: - Halt! Stanna fordonet nu direkt!  Men Paul ökade farten ytterligare och bilen for fram som en projektil på vägen. Men de hade förstås ingen chans att köra ifrån en helikopter, fast Paul kom på att han helt enkelt svängde in på en skogsväg och gömde sig där så länge. Där var skog på båda sidor om vägen med mycket höga träd och där kunde helikoptern inte flyga. Slog roterbladen i trädtopparna så skulle den störta direkt så det gällde för helikoptern att hålla distansen.  Men besättningen i helikoptern hade sett deras manöver och anropade helt enkelt patruller på marken som var på väg med blåljusen på. - Här kan vi inte stanna! Paul körde ut ifrån skogsvägen och fortsatte flykten med helikoptern efter sig och nu även polisbilar.  Fast bilarna skakade han av sig ganska snabbt för deras toppfart kunde inte mäta sig mot en Porches så nu var det bara helikoptern kvar. Nu blev det riktigt illa för en skytt lutade sig ut från helikoptern med ett automatgevär och öppnade eld och kulorna slog ner farligt nära bilen och några kulor skrapade plåten, men ödet var på Paul och Johans sida för ett av helikopterns roterblad stötte emot en el-stolpe som piloten inte hade uppmärksammat nu när de flög så lågt. Med ett tjutande så gick helikoptern i backen och besättningen kastade sig ur den sekunderna efter det fattade den eld och blev genast övertänd. Paul log och sa till Johan att de faktiskt förtjänade att störta när de sköt skarpt mot civila. Resten av bilresan gick bättre och utan problem och utan vägspärrar denna gången.  När de båda äntligen anlände till stugan så var de trötta och slutkörda och gick ut ur bilen och sträckte på sig och fick igån blodcirkulationen igen. De gick in i stugan och såg sig
 omkring, den var större än Johan hade räkna med och snyggt inredd med ekmöbler, fina mattor, tavlor på väggarna och Pauls vapensamling förstås. Inlåst i ett jättestort vapenskåp. Där fanns fem hela sängar så övernattningsmöjligheterna skulle inte bli något problem överhuvudtaget. Johan frågade om där fanns någon dator i stugan och det fanns det visade det sig. Paul plockade fram en laptop av modell större och nyare och kanske skulle Johan kunna kontaka någon annan från tidningen med hjälp av den. Med hjälp av ett USB-minne förde han över bilderna från sin mobiltelefon till datorn och skickade sedan bilderna till fem av landets största tidningar. -Haha....Nu spelar det ingen roll om vi åker fast eller inte för storyn är ute.  Några timmar senare anlände ett stort polispådrag och grep de båda männen, fast det blev en kortvarig visit i häktet för Johan och Paul för nu visste hela landet om myndigheternas skumma affärer och falskspel och opinonen krävde att de skulle släppas. Vilket också skedde och det räddade säkert deras liv för situationen hade urartat och blivit helt absurd och desperat.  Tre månader senare ställdes statsministern, ett par andra ministrar, polisledningen samt ledningen för försvaret inför KU-förhör. Johan å sin sida skrev en bok om händelserna och han fick stora journalistpriset och blev en flitig gäst i olika intervjuprogram på tv och radio.

                                                                                 Jade

Jonathan Fox var sjöfarare när denna historien utspelar sig på 1650-talet. Han var upptäcksresande och seglade under brittisk flagg för att  om möjligt upptäcka nya kontinenter och/eller länder. Jonathan var 184 cm lång och rödblond i håret, smått fräknig och normalbyggd med gröna ögon. Kring halsen i ett läderband hade han en liten sten i Jade som han hade burit nästan så länge han kunde minnas. Han var adoptivbarn och på barnhemmet fanns en jämnårig flicka som han hade tyckt mycket om när han var barn och de lekte tillsammans jämt och för Jonathan kändes hon som pusselbiten som fattades i hans liv eller hans livs kärlek, fast han bara var ett barn då och fast han bara hade svaga minnesbilder av henne och av uppväxten så kunde han fortfarande minnas känslan hon gav honom bara hon såg på honom och när hon tog sin lilla hand i hans ville han bara smälta. Men livet på barnhemmet var allt annat än en dans på rosor och där förekom mycket våld och bråk så Jonathan och hans flickvän, som för övrigt hette Victoria rymde vid bästa tillfälle som gavs och någon där uppe måste ha velat dem väl för efter några dagar i Londons slumområde, uthungrade, trötta, frusna och smutsiga träffade de en fin herre som kom körandes i sin droska, stannnade till när han fick syn på de båda barnen, lutade sig ut ur vagnen och tecknade till chauffören att han skulle hämta dem. En lång svarthårig man med mörka kläder närmade sig de båda barnen och sa: - Lorden vill att ni följer med. Jonathan & Victoria stirrade på den svarta droskan som drogs av ett fyrspann, de kunde se lorden som satt i vagnen och han hade sin promenadkäpp synlig och en ädelsten gnistrade i toppen på den. Någon minut senare befann sig de båda frusna gatubarnen inne i vagnen och satt mitt emot lorden som log vänligt mot dem. Han var drygt femtio kanske och ganska mager med tunnt, grått bakåtkammat hår, fårat ansikte, välpolerade händer som förmodligen aldrig utfört något tungt arbete någonsin, mörkblå ögon och ganska dåliga tänder. senare den kvällen hemma i lordens herrgård så fick de veta att han hette Andrew MC Allister och var av skottsk börd ursprungligen, att han var änkeman då hans fru dog ung i TBC och tyvärr så han de aldrig få några barn tillsammans vilket Andrew alltid hade beklagat då han var barnkär till tusen och nu ansåg han att han blivit för gammal för att skaffa några egna på det konventionella sättet. Så blev det, de båda barnen flyttade in hos lord Andrew permanent och han visade sig vara en väldigt snäll, älskvärd och givmild man som verkligen tog barnen till sitt hjärta. Han såg även till att de fick hemundervisning i herrgården av de bästa lärarna som fanns att uppbringa vid den här tiden. Så Jonathan och Victoria fick lära sig historia, mattematik, latin, biologi, engelska, franska, geografi och en del annat under dagarna i herrgården. En dag fick de båda barnen varsitt läderhalsband med en sten i Jade att hänga runt sina små halsar. - Så att ni vet att vi hör ihop. Sa Andrew och så visade han att även han hade ett liknande smycke som sina små adepter. Men ingen lycka varar för evigt och inte denna heller, lorden insjuknade hastigt i vad som föreföll vara lunginflammation vilket ofta var dödligt vid den här tiden i historien. En kväll hörde Jonathan och Victoria hur Andrew rosslade till ifrån sin säng och sen suckade han till och dog. Barnen kunde inte sluta gråta och de var utom sig av sorg, hur skulle de klara sig nu? Vad skulle hända med dem nu när deras välgörare vara borta? En kort tid senare så forslades både Jonathan och Victoria till barnhem igen fast inte till samma barnhem denna, utan till olika barnhem så att de skiljdes åt.Trots skrik och vilda protester ifrån deras sida så blev de inte lyssnade på och Jonathan rymde ifrån sitt barnhem flera gånger för att få träffa sin käresta men problemet vara bara att han inte visste var hon fanns. Hans hjärta var krossat och han glömde aldrig hennes leende, hennes hounungslena hud, hennes ögon ja allt han tyckte om och uppkattade med henne. Under tonåren började han intressera sig för sjöfart, navigering och havet och eftersom han ansågs ha talang för ämnet fick han sin sjöexamen betald av ett rederi mot löfte om att skriva kontakt med dem i fem år, något han gärna gick med på eftersom yrket tilltalade honom och att gå till sjöss skulle kanske hjälpa honom att tänka på lite annat än henne.                 Victoria å sin sida blev sömmerska på en texstilfabrik och blev bortgift mot sin vilja till en man som visserligen var snäll, men som hade problem med sin hälsa, särskilt den mentala hälsan då denna mannen som hette William drabbades av svårartade syner och hallucinationer mellan varven, vilket gjorde att han inte sov under långa perioder och som i sin tur gjorde honom deprimerad. Så Victoria var inte lycklig med honom, hon tyckte inte illa om honom heller men hon älskade inte honom. Istället spenderade hon dagarna med att dagdrömma om Jonathan medans hon var på sitt arbete. Ibland på nätterna grät hon sig till sömns och då ibland smög William närmare henne för att trösta henne, men han avslutade detta ganska snabbt då han själv fick ångest av sina syn och hörselhalluciationer.            Jonathan stod lutad över relingen av betraktade det spegelblanka vattnet, hans tankar var långt borta i hennes varma famn. luften där han befann sig var varm med hög luftfuktighet och fartyget som han förde befäl över hette HMS Illustrious och var bestyckad med 87 kanoner och hade 244 mans besättning varav 37 var officerare. Just nu hade faryget lagt till nära en tropisk ö och där hade man kastat ankar. Jonathans tankar avbröts av en välbekant röst.

- Kapten mannarna inväntar order. Han vände sig om och där stod löjtnant Collingwood, en ung, ambitiös löjtnant som var ungefär i Jonathans ålder fast längre och kraftigare med halmgult hår, blå ögon och glest skäggstubb. Han vänsta hand var något  deformerad av ett hugg från en sabel eller huggare under en drabbning med pirater för några år sen där halva besättningen stupade innan man lyckades besegra piratskeppet. HMS Illustrious fick segla hemåt för att fylla luckorna efter de stupade och för att få sina trasiga segel ordentligt utbytta och för att bunkra förstås. Jonathan uppskattade Collingwood mycket och litade på honom mycket mer än någon annan av sina underordnade. - Löjtnant! Sjösätt barkassen och beordra i tio man, du ansluter dig till dem och ni sätter kurs emot land, återvänd om tre timmar från nu.   - Aye aye kapten! Sa Collingwood och avslutade med flottans karaktäriska honnör som skiljer sig markant från armèns.

Roddbåten rodde i land och matroserna undersökte omgivningen under ledning av löjtnant Collingwood. De inledde en expedition djupt in i djungeln och försvann snart utom synhåll. Jonathan blev snart uttråkad ombord på båten och lät sjösätta en slup med en pluton soldater som han anslöt sig till och satte kurs mot ön.  Efter en tämmerligen problemfri seglats var de framme vid ön och Jonathan hoppade i land först och såg sig omkring på ön. - Fänrik Hamilton! Beordra manskapet att ställa upp sig. Vi går dit Collingwood och hans mannar gick.

Fänriken gjorde honnör och ordern verkställdes. Hamilton var mulatt och runt 30 år gammal, han hade inlett sin karriär som skeppspojke och sen hade han avancerat i graderna och flera gånger utmärkt sig och visat mod och kompetens. Med sådant sällskap blir man vid gott mod tänkte Jonathan för sig själv medans avdelningen gick in i den täta djungeln. 

Samtidigt många mil bort hemma i England så kom Victoria hem ifrån ännu en hård och lång arbetsdag och fann sin make död i det lilla huset. Han hade hängt sig för han orkade inte med sitt lidande längre med alla syner och röster. Han hade skrivit ett avskedsbrev i vilket det stod att läsa. " Kära hustru jag väljer att avsluta mitt liv nu för jag orkar inte längre och jag ser inte längre någon mening att fortsätta kämpa för jag blir inte bättre. Jag vet att du aldrig har älskat mig egentligen och det är okej för sina känslor kan man inte styra över. Jag har väl aldrig älskat dig heller men jag har ändå tyckt om dig och aldrig behandlat dig illa så försök att förlåta och förstå mig nu när jag väljer att avsluta mitt liv. Du har min välsignelse att gifta om dig med någon du verkligen älskar och lev väl med honom. Det enda jag ber dig om är att du inte ska glömma bort mig helt utan sätt en blomma på min grav åtminstone någon gång per år. Din William".       Victoria la ifrån sig brevet och grät hejdlöst. Han kanske inte var den hon hade velat ha egentligen men han förtjänade ett långt bättre öde än detta tänkte hon för sig själv.                                                   

Nu hade Collingwood och hans expedition nått fram till en liten by i djungeln där man tydligen förberedde någon slags fest och infödingarna trummade vilt och hade utsmyckat sina höftskynke med färggranna fjädrar. Collingwood och hans trupp stod väl dolda bakom lövverken och stora gröna blad så det fanns ingen risk att de skulle bli upptäckta just för tillfället. Efter en tjugo minuter anslöt sig Jonathan och hans pluton till dem. - Undrar om infödingarna är vänligt sinnade.   - Jag vet inte kapten men jag hoppas det för de är många till antalet. Går de till angrepp mot oss tvingas vi fly tillbaka till fartyget och antingen hämta förstärkning eller helt enkelt fly.

- Precis min tanke löjtnant.    Ett par minuter senare så gick ett större kattdjur till angrepp mot en av soldaterna som tvingades avfyra sin musköt i självförsvar och fälla djuret. Knallen var hög och fick hela byn på fötterna med spjut, yxor, sköldar, blåsrör och pilbågar och hundratals krigare som satte efter de brittiska soldaterna och matroserna som sprang så fort benen bara bar och då och då sköt i flykten mot horden av ilskna krigare som var dem hack i häl. Jonathan beordrade soldaterna att formera skyttelinje, ett led med knästående skyttar och ett led med stående soldater som öppnade en barriär av eld mot krigarna som stormade framåt och slungade sina spjut och pilar mot fienden.  Folk föll på båda sidor fast infödingarna förlorade förstås flest folk då britterna hade skjutvapen, fast en del engelska soldater och matroser sårades eller dödades av pilskurar och spjutregnet. Jonathan stormade själv framåt med dragen värja och högg vilt in i högen av infödingar som närmade sig honom. - Vi måste retirera!    Engelmännen slog till reträtt och deras motståndare följde efter fast beslutna om att döda dessa gudlösa främlingar som hade stört deras heliga skördefest vilket var helgerån enligt deras tro.

Till slut var det bara Jonathan, Hamilton, Collingwood och fyra män kvar till resten hade fallit och Jonathan fick en pil i låret och föll ihop. Tre infödingar kastade sig över honom och två av dem sköts ihjäl av de övriga britterna och den sista gjorde Jonathan själv slut på med sin dolk som han drog ifrån sin stövel. Men nu var den lilla gruppen helt omringad av öborna och det fanns ingen möjlighet att fly. - Collingwood! Beordra manskapet att kasta vapnen och kapitulera vi är chanslösa.         - Men sir! Vi blir säkert flådda då!

- Det är en order löjtnant. Verkställ ordern genast.      De sju överlevande bakbands och fördes under vilda segertjut tillbaka till byn.  Väl framme vid byn så leddes Jonathan in i en hydda för att få sitt skadade lår omskött, en slags medicinman behandlade honom med olika örter, blad och han fick även dricka en slags soppa som inte smakade allt för gott. Feber tillstötte och han började yra en massa.         Ombord på HMS Illustrious så hade en löjtnant Hunter mobiliserat övriga besättningen i en räddningsaktion för att befria Jonathan och de andra, Hunter hade även beordrat manskapet och ta med mindre skeppskanoner till byn så just nu var de 200 kvarvarande besättningsmännen och ett 20-tal kanoner på väg till byn.  Men Hunter insåg att det snart skulle mörkna så han beordrade manskapet att slå läger för natten för att återuppta fritagningsaktionen nästa dag. Jonathan hade nu vaknat upp och kände sig betydligt bättre och febern var helt borta, han visste inte vad medicinmannen hade behandlat honom med men vad det än var så verkade det hjälpa i alla fall. Jonathan kunde nu även stå på benen och ta kortare promenader med hjälp av en käpp.  När han hade gått runt i byn en stund så mötte han en vit man som han genast insåg inte var en av hans egna män. Denna mannen hade lång ljust hår, långt skägg, var blåögd och var klädd i liknande höftskynke som infödingarna och han hade bar överkropp.  Jonathan började samtala med denna mannen som hette Mark Cooper, var engelman och han berättade att hans fartyg hade gått under i en storm för sju år sen och att han hade spolats i land på denna ön och infödingarna hade tagit med honom till sin by och tagit hand om honom tills han var frisk igen och med åren så hade han även lärt sig att prata deras språk och blivit en av dem. - Då kan du tala om för deras hövding att vi hade inga som helst avsikter att anfalla byn. En av mina män tvingades försvara sig mot en vildkatt och det blev det utlösande faktorn som fick dem att gå till attack mot oss. Förklarade Jonathan för Mark som genast översatte allt till hövdingen som nickade som i samförstånd. Fred höll på att slutas och broar höll på att byggas  mellan de båda grupperingarna som hade stridit så intensivt tidigare. Men Hunter hade precis placerat ut kanonerna och sina muskötskyttar och var precis i färd med att öppna eld mot byn. - Redo! Anläggning! Ropade Hunter och när Jonathan hörde detta skyndade han dit och viftade avvärjande. - Hunter lägg ner era vapen och ingen får avfyra kanonerna. Vi har precis lyckats förhandla om fred och börjar vi skjuta så ställer vi till med ett blodbad helt i onödan. Hunter och de andra la ner sina vapen och kom in i byn obeväpnade och nu istället för att utbyta stål och bly med varandra så utbyttes små presenter. Britterna fick glaspärlor, armband av snäckor och täljda benbitar medans de gav infödingarna sina mässingsknappar från sina uniformer, kex, lyktor, kompasser och torkat kött. Kramar och vänliga leendes utbyttes och nu rådde samförstånd och fred. Senare den eftermiddagen begav sig Jonathan och hans män tillbaka till faryget och tog farväl av byn och dess invånare. Jonathan frågade Mark om han ville följa med hem till sitt fädernesland men han ville stanna hos sin nya familj för hans liv var där och han ville inte lämna ön och sitt nya liv.

HMS Illustrious lättade ankar och segalde iväg och vindarna var gynsamma och manskapet var vid gott mod.

Många mil därifrån hemma i England så var Victoria ledsen och bedrövad. Hennes man hade dött, hon saknade sin sanna kärlek och hon hade dåligt med pengar. Det var inte alls säkert att hon skulle ha råd att bo kvar i huset. Där blev ett mindre arv efter William men begravningen kostade också plus att där var en del andra kostnader och skulder som hon måste betala så fort som möjligt. Victoria gick till ett värdshus och beställde körsbärsvin som hon försökte dränka sina sorger med och det blev en hel del att dricka för henne denna kvällen. En bit därifån vid själva bardisken stod en storvuxen, elak smed och betraktade henne med stora ögon. Hans namn var Robert Thomsson och han var farlig och sjuk och han var en hänsynslös våldtäksman, slagskämpe och en rå sälle. Några timmar senare reste sig den vid det här laget överförfriskade Victoria och vacklade långsamt därifrån på väg hemåt. Robert följde efter henne med beslutsamma steg. Hennes grad av berusning var så hög också så att hon inte märkte att någon var efter henne. Nu skiljde det mindre än en halv meter mellan Robert och hans tilltänkta offer, han sträckte ut armarna och knuffade omkull henne och hon gick i backen med en duns. Hon vände sig om och såg in i ett par otäcka ögon, såg även hans händer som sträckte sig mot hennes hals. Skräcken och chocken gjorde henne oförmögen att skrika på hjälp, men sekunden innan Roberts händer slöts om Victorias smala hals så förvreds hans ansikte till en grimas av smärta och han segnade ner med en suck. Bakom honom stod en nattpatrullernande polisman som hade sett vad som höll på att hända och drämde till Robert i bakhuvudet med sin blydagg. Med hjälp av en visselpipa påkallade polismannen andra polisers uppmärksamhet som genast skyndade till platsen och omhändertog Robert som vakande till med ett stort sår i bakhuvudet och hjärnskakning. Polismannen eskorterade Victoria hem och såg till att hon kom hem utan några  fler incidenter, väl inne i sitt hus så var hon så trött att hon slocknade på sin säng utan att ens ha tagit av sig kläderna eller ha bäddat ner sig.

HMS Illustrious hade nu råkat ut för storm och vågorna gick skyhöga och kastade runt fartyget på det skummande havet. Man tvingades surra fast delar av lasten, för att den helt enkelt inte skulle spolas överbord. Men ändå så gick en del tunnor och lådor med färskvatten och mat förlorade i stormen. Det började t.o.m talas om myteri vilket vissa av besättningen ställde sig bakom, medans andra inte ville ta del av planerna och myteriet.  senare den kvällen knackade det på Jonatans hyttdörr och in kom Collingwood. - Kom in löjtnant, vad kan jag göra för dig?       - Det är ingen sällskapsvisit kapten. Läget börjar bli allvarligt ombord, p.g.a förlusten av delar av färskvattnet och matförrådet så börjar en del av besättningen planera myteri och att låsa in officerarna i lastrummet.              Jonatahn såg bekymrad ut. - Vet vi vem som ligger bakom dessa planer?

- Ja kapten, en man vid namn Saunders är tydligen han som är den största uppviglaren enligt vad jag förstår. Men att bara arrestera honom nu och låta slå honom i bojor skulle kanske snarare förvärra läget nu och kanske trigga igång ett myteriförsök.

- Okej Collingwood gå upp på däck och kalla dit hela manskapet. Jag får ta och tala till besättningen för att försöka lösa denna tvisten. 

Uppe på däck så talade Jonathan till sin besättning länge och väl och vädjade till deras förnuft. Men Saunders höll inte med honom: - Lyssna inte på honom mannar! Om vi tar över fartyget så kan vi segla till en hamn där vi kan bunkra upp igen med vatten, vin, kött, fisk, kyckling och ägg.          - Tig med dig korpral och stig tillbaka annars låter jag dig arresteras!

Saunders drog sin värja och gick till attack emot Jonathan som genast drog sin värja också och en vild fäktningsmatch tog sin början. Saunders fick in ett högg på Jonathans vänstra axel som slet upp hans skjorta och färgade den röd av blodet som sipprade fram och ner på däck. Jonthan stormade mot Saunders och fick in ett kraftigt hugg som fick honom att tappa sin värja överbord för de båda kombattanterna befann sig nu nära relingen, Saunders drog sin dolk istället och försökte sticka den i Jonathan som vigt hoppade undan, korpralen fick tag i Jonathans värjarm och lyckades vrida vapnet ur hans hand och det försvann också ner i havet med ett plask.Jonathan drog sin dolk även han och de höll varandra i ett järngrepp och det bar sig inte bättre än att de föll över relingen ner i det skummande havet. Besättningen skyndade sig fram till relingen och stirrade oroligt ner i havet för att se hur det gick för de båda fienderna som stred för sina liv dolk mot dolk nere i det kalla vattnet Efter någon halv minut så såg de hur vattnet färgades rött av blod och det blev en nervös väntan på vem som skulle komma upp ur vattnet.

Då klövs vattenytan av en halvdränkt gestalt som hastigt dök upp och kippade efter luft och besättningsmännen såg genast att det var deras kapten och de fällde ner en repstege så att han kunde ta sig upp. Han blev omskött av skeppsläkaren som omsorgsfullt förband hans axel för värjhugget som han ådrog sig under fäkningsmatchen mot Saunders som nu låg död på havets botten stucken till döds av Jonthans dolk. Men nu var alla planer på myteri undanlagda och besättnigen ombord på HMS Illustrious hurrade nu för sin kapten och resan kunde fortsätta. De hade inte seglat många sjömil förrän utkiken ropade: - Skepp ohoj!    Jonatahn tog upp sin kikare och spanade över vattenytan och där såg han tydligt att det som utkiken hade sett var en stor fransk fregatt, han kikade i fören efter namnet och där stod att läsa: "Valmy" . Vilket var Frankrikes största fregatt vid den här tiden med trippla kanondäck och drygt hundra kanoner och 300 mans besättning. Jonathan beordrade sin flaggofficer att signalera med signalflaggorna till Valmy och låta dem få veta om myteriförsöket och förlusten av vattnet och provianten. Nu är läget skarpt tänkte Jonathan eftersom Frankrike och England låg i krig med varandra vid den här tiden. Men svaret som HMS Illustrious fick ifrån Valmy förvånade honom en del, fransmännen erbjöd sig att ge dem en del av sitt färskvattenförråd, halva sitt matförråd och att dessutom eskortera dem så att de kom på rätt kurs mot England.  Efter en halvtimme så var tre stycken mindre båtar på väg mot HMS Illustrious, det var en barkasse och två slupar. Efter ytterligare tjugo minuter så lastade de franska småbåtarna ombord tunnor och lådor med vatten och mat till sina fiender och den franska kaptenen gick ombord på HMS Illustrious. Hans namn var Joseph De la Barre och han var ganska kortvuxen, 169 cm lång, medelålders med grå ögon och ett vänligt ansikte. Jonathan sträckte fram handen mot honom och sa: - Välkommen ombord monsieur. Du gör en hygglig & medmänsklig gärning i ett ohyggligt krig. Fransmannen instämde och sa: - Inte ens en fiende förtjänar att dö av törst det är min princip Mr Fox.

De skiljdes åt och fransmännen återvände till sitt fartyg och man hade låtit knyta en lång och tjock bogserlina mellan de båda fartygen och HMS Illustrious blev bogserad av Valmy i flera sjömil tills dess att britterna var helt säkra på att de var på rätt kurs, då kapades bogserlinan och Jonathan och hans besättning vinkade farväl av sina franska vänner.

Resten av seglatsen hemåt fortlöpte lugnt och utan några som helst incidenter. De seglade in i hamnen med lugn vind och efter en lång seglats kunde HMS Illustrious besättning äntligen lämna fartyget för välförtjänt landpermission.  Jonathan avtackade sin besättning och begav sig till huset som han brukade vara inackorderad i när han för tillfället hade landpermission. Trött och utmattad la han ifrån sig sin sjömanssäck och la sig därefter på sängen och somnade genast och sov djupt.  När han vaknade så åt han lite torkat kött sköljde ner det med vatten efter det tog han en stärkande promenad för  att kvickna till.  Efter en stund beslutade han sig för att gå till en värdshus för att dricka en sejdel mjöd eller något annat. Det märkliga var att Victoria hade beslutit sig för att besöka samma värdshus fast denna gången drack hon bara sött, hett te och ingen alkohol med tanke på hur hon hade mått sist.

När Jonathan gjorde entre i rummet så fick han genast syn på den unga vackra kvinnan som satt vid ett bord och såg sorgsen ut. Genast visste han att hans lycka nu var gjord och att det verkligen var henne han hade saknat alla de där ensamma nätterna till sjöss. För han kände igen henne genast, åren hade visserligen gått men de där ögonen, håret, ansiktet och hållningen kände han igen precis överallt. Han gick mot henne och när hennes blick mötte hans så såg han lyckan i hennes ögon för han såg direkt att hon kände igen honom. Hon höll nästan på att tappa sin tekopp och reste sig upp och skyndade att omfamna honom länge, länge och hon ville aldrig släppa taget om sin kärlek. Han kysste henne försiktigt och såg in i hennes fuktiga, bruna ögon och han kände bara lycka och glädje, ingenting kunde stå i vägen för deras lycka nu. Efter bara några dagar flyttade de ihop i ett nytt hus som de betalde med pengar som Jonathan fick i pension från flottan för att han hade blivit sårad ett par gånger i tjänst. Han ansökte om ett nytt jobb inom flottan fast på land denna gången med administrativa uppgifter istället för han ville inte lämna sin stora kärlek. Några månader senare till våren så gifte de sig i kyrkan och alla Jonathans gamla besättningsmdlemmar var där Collingwood, Hamilton och Hunter t.e.x och de andra. Redan ett par månader efter bröllopet så väntade Victoria deras första barn som blev en son som de döpte till William för att hedra Victorias första man. Efter ytterligare ett par år så fick de en dotter som döptes till Isabella och de båda barnen fick bära sina föräldrars halssmycke med stenarna av Jade......

-----Hittade en gammal berättelse som jag skrev när jag var 24 år gammal och gick på ett projekt som Arbetsförmedlingen höll i. Det är kul att bläddra igenom sina gamla kollegieblock, anteckningsböcker och papper och se vad man hittar. Har fler jag kan publicera ska bara finna tid & ork till det också.

Zanzibar 1989.

-

                     --                   -                              MED KAMERAN SOM VAPEN

Rex vaknade upp efter ännu en nästan sömnlös natt. han befann sig i Zanzibar en f.d brittisk koloni där det rasade ett blodigt inbördeskrig mellan armén som stödde regeringen och rebelltrupper. För snart tio år sedan anlände Rex till detta landet för att som journalist täcka den väpnade konflikt som pågick och hade pågått sedan decennier. Han kom hit ung och naiv, övertygad om att han skulle skriva om ett ärligt, rättfärdigt krig. Men några sådan illusioner hade han inte längre.

Han fick snabbt lära sig att ibland kan skillnaden mellan gott och ont vara hårfin. Eller som i det här kriget jävligt hårfin.  Snart var han trött på att fotografera sönderbombade städer, intervjua desperata människor som för lämge sedan tycktes att ha förlorat allt hopp. Han orkade inte längre koncentrera sig på journalistiken utan gick ner sig och började supa istället.

Då lärde han känna engelsnammen Tommy och tysken Muller som var två legosoldater på permission som slogs på den sida som betalade bäst. Eftersom Rex behövde pengar så tog även han värvning, trots sin ringa militära erfarenhet. Men han lärde sig snabbt och lärde sig att kontrollera sin rädsla istället för att uppslukas av den. Krigets stålbad härdade honom eller gjorde honom avtrubbad om man så vill. 

Efter fjorton månaders stridande sa Rex, Tommy och Muller upp sina kontrakt, de ville inte delta i detta vansinne längre. Tiden gick och de tre vännerna gjorde inget särskilt, mer än hängde på barer och bara flöt runt. Tills en dag då Muller befann sig på helt rätt plats vid helt rätt tillfälle. På en lokal bar fick han höra av regeringssoldater på permis höra talas om att ett plan hade störtat i djungeln, piloterna dog direkt vid kraschen och planet var lastat med avlöningspengar som skulle till armégarnisonen. Muller skyndade sig att berätta detta för Rex och Tommy.

(M) Pengarna bara väntar där på att någon ska hämta dom.

(R) Men vi vet inte den exakta positionen. Plus att inte ens armén ger sig in i det "gröna helvetet" i onödan.

Infödningarna som man riskerar att träffa på där utövar fortfarande kannibalism. För att inte tala om alla vilda djur där finns. Giftiga ormar m.m.

(T) Men tänk på pengarna. Det måste ju röra sig om flera miljoner, de tkan väl vara värt lite risker? Eller hur? Vi riskerade ju ffgsom legosoldater för jävligt mycket mindre.

Några dagar senare beslöt de sig för att pröva lyckan och gav sig in i djungeln fast beslutna om att hitta planet med alla pengarna. De hade med sig den infödda guiden kabil och hans bror Mtebo.  

Samtidigt många mil bort i huvudstadeni regeringsbyggnaden satt presidenten bakom sitt skrivbord och samtalde med sina generaler, som stod framför honom i stram givakt. 

(P) Mina herrar jag behöver väl knappast understryka vikten av att lösa det här problemet med vårt plan?

Har ni hittat någon som kan leda en pluton in i djungeln ännu?

(G) Ja herr president. Major Stryker är rätt man för jobbet, vår mest dekorerade officer. Om det är någon som kan klara ett sådant här uppdrag så är det han.

(P) Bra. Sätt igång så fort som möjligt. Utgå!

(T) Förbannade hetta. Detta blir ju som attt leta efter en nål i en höstack En jävligt stor höstack!

(R) Klaga inte Tommy! Det var du som ville ge dig ut på den här expeditionen från första början.

Tommy teg. Han var egentligen tuffare än att gnälla över lite motgångar. Men han kände en viss oror över huvudjägarna som härjade i dessa trakter. Expeditionen avverkade fyra mil den första dagen sen reste de tältet strax innan solen höll på att gå ner. Muller tog första vakten, de var alla utrustade med AK-47 Kalashnikov och pistoler som sekundärt vapen. Vid kl. 03.00 bytte Tommy av honom så att även Muller fick sova lite.

Arméplutonen under ledning av major Stryker hade nu kommit en bit på väg den också. De fortsatte ännu ett tag genom den svårtillgängliga djungeln fast det var mörkt. De hade sänt ut en förpatrull för att sondera  terrängen.

Och patrullen hade order att rapportera allt som verkade  onormalt. 03.40 på morgonen  anmälde sergeanten som förde befäl över förpatrullen att man hade stött på människor i djungeln cirka en kilometer framför dom. Soldaterna tog skydd och gjorde sig sig skjutklara. Minuter av spänd väntan följde, man kunde nästan ta på stämningen och luften dallrade av värme och förväntan.Soldaterna höll krampaktigt i sina vapen beredda att slåss för sina liv. Då klövs den spöklika tystnaden i nattens djungel av hundratals huvudjägare som kastade sig handlöst mot dom. De hade spjut, stridsklubbor och knivar och deras kroppar blänkte i mörkret då de hade målat sina kroppar i starkt självlysande färger. Major Styker och hans män sköt täta eldskurar. " Gå på slåss för livet." Ropade den allt met desperata Stryker som försökte mana på sina män att hålla ställningarna. Spjuten ven genom luften och en del av soldaterna genomborrades och soldaternas täta eld rev upp stora luckor i huvudjägarnas led och de föll i stort antal. Skottlossningen hördes till Rex och deras läger och de gjorde sig genast klara att fortsätta

(M) Hör på skottlossningen det är armén som är här i närheten. Vi måste härifrån nu så fort som möjligt innan det är försent. Rex och hans grupp fick bråttom därifrån och närmast halvjoggade fram genom den täta djungelvegetationen och Rex som tog täten högg sig fram med en machete och banade väg för sina kamrater.

(R) Sno på! Vi har ingen tid att förlora.   Stryker och hans män lyckades efter viss möda driva  vildarna på flykten. De hade förlorat åtta soldater i striden och sex stycken hade sårats och Stryker begärde helikoperassistans för att evakuera de sårade. Men helikoptrarna  kunde inte lyfta förrän det hade blivit ljust ute dessutom måste de hitta en glänta som de kunde landa i. Via radio kontaktade Styker HK och fick till besked att sjuktransporten skulle lyfta så fort det var möjligt. 

Tommy stod bredvis Kabil och Metebo och försökte tyda en karta över området (T) Den här jävla karta var nog inaktuell redan när jag föddes. (M) Vi har ändå inte någon större användningen av en karta när vi inte vet vår exakta position eller koordinaterna. (R) Vi borde orora oss mer över det faktum att att armén är oss i hälarna. Vi måste öka takten för att de inte ska hinn ifatt oss. Tommy och Muller nickade i samförstånd.

Bara cirka en halv kilometer väster om befann sig 47 rebeller som var på väg till en av sina djungelstationerade baser. Deras befäl, major Grant såg nu sin chans till ett bakhåll på armén och beordrade att en kulspruta skulle monteras upp. (G) Montera upp kulsprutan och förberedd alla att gå i skytteställning. Nu har vi chansen att slå till mot armén inna de ens hinnes förstå vad det är frågan om. Nu hade det hunnit bli riktigt ljust och varmt så nattens skyddande mörker hade försvunnit.

Men bakhållet misslyckades då Stykers spaningspatrull fick syn på en reflex genom lövverket. Det var ett av rebellernas vapen som  glimmade till i solen och gav ifrån sig en solkatt. Det förstörde Grant och hans rebelltrupps överraskningsmoment. När Stykers förpatrull rapporterade vad de hade sett så retirerade armén bakåt och avvaktade. Det blev en spänd väntan och de enda ljud som hördes var de från djungeln. soldaternas ansikten var sammanbitna och blanka av svett Grant svor tyst för sig själv nu lyckades han inte utplåna hela arméstyrkan på en enda gång.

Under tiden fortsatte Rex och de andra därifrån och försökte att vinna så mycket tid som möjligt Då helt plötsligt utan förvarning slingrade sig en grön reptil från en täd, den kastade sig handlöst mot Kabil som gick i täten och slog ihop sina käftar runt hans lår. han vrålade utan sin smärta och föll till marken med ormen som fortfarande bet sig fast kring hans ben. Muller reagerade blixtsnabbt, tog sin kniv och körde in den i bakhuvudet på ormen och lyckades bända loss den. Därefter skar han snabbt av huvudet på den och slängde den ifrån sig.

Men kabils liv gick inte att rädda då detta var en dödligt giftig orm som var ganska vanlig i denna djungel. Svetten forsade ner för Kabils pann medans han låg där på marken med ett ansiktsuttyck förvridet av smärta. Han gav i från sig en suck och en rossling sen var han borta. Rex och de andra gav kabil en "grav" bestående av ett enkelt hål i marken som de grävde i all hast. De hade ju knappast tid med något annat just nu med både armén och rebellerna som fanns i deras omedelbara närhet. De gick vidare i snabb takt och började efter en stund att halvjogga de följande tre kilometrarna.

Samtidigt i huvudstaden skulle presidenten hålla ett av sina många offentliga tal.. Men han var ovetandes om att på hustaket mitt emot låg en lönnmördare. Han var beväpnad med ett kikarsikteförsett gevär. Han lät siktet löpa  från det tilltänkta offrets huvud till hans bröstkorg. Han inväntade rätt tillfälle att trycka av,  lugn, behärskad och beslutsam låg han där. och skulle vilket ögonblick som helst göra slut vad han uppfattade som en tyrann. När presidenten avslutade sitt tal och vinkade leendes ut mot folkmassan hade lönnmördarens  hålkors sikte på hjärtat på den ovetande presidenten. Tystnaden klövs av ekandet från från ett skott och presidenten föll genast död ner till marken. Händelserna som följde nu när presidenten var mördad var att den korrupta regeriingen föll som ett korthus snart rådde kaos i landet. Många från armén deserterade, plundringar av butiker utfördes det blev kravaller, upplopp och allmänt kaos rådde i hela landet. Det påminde närmast om ett land i upplösning där lag och ordning helt hade åsidosatts och ersatts av ett anarkliknande tillstånd. Nu kunde rebellerna och deras trupper lugnt marchera in i städerna utan att möta något direkt motstånd då större delen ar armén var i upplösningstillstånd och soldater från regeringsstyrkorna deserterade i tusental. Vissa f.d ministrar försökte fly med statskassan men hindrades och sköts ner på platsen utan pardon.

Rex och de andra rastade och drack vatten. Värmen tog på krafterna de hade färdats långt nu sedan expeditionen inleddes och det började verkligen att kännas. När de satt där i djungeln och vilade och torkade bort svettpärlorna från sina pannor blev de utan att de hade märkt det omringade av infödingar, huvudjägare som nyfiket närmade sig dom. (R)  Skjut inte vad ni än gör. De är för många då blir vi genomborrade av spjut och pilar. rex, Tommy, Muller och Metebo la försiktigt ner sina vapen och sträckte upp händerna i luften för att markera att de gav sig utan strid. Den storvuxne huvudjägaren som verkade vara ledaren sa något obegripligt och viftade med sitt spjut. 

(R) Vad sa han? 

(M) Jag tror att han sa något om helig mark eller något liknande.  Huvudjägarna tog med sig sina fångar till sin by. Det här verkade vara slutet för Rex och hans kamrater. Men just när det såg som mörkast ut kom det fram en vit man i byn som verkade leva ihop med infödingarna. Han presenterade sig som John och berättade att hade levt ihop med infödningna i fyra år, att han hade anlänt till Zanzibar knuten till ett forskningsprojekt. Han var läkare och hade gett sig ut i djungeln för att leta växter och örter som behövdes till forskningsprojektet. Men han hade gått vilse i djungeln sen tog han proviant slutt och svårt medtagen hittades han av infödingarna som av någon anledning inte dödade honom utan istället räddade hans liv och tog med honom till sin by. Så John såg till så att Rex och hans kamrater släpptes och kunde fortsätta sin färd mot planet.

Expeditionen fortsatte genom grönskan, med moskiter olidlig hetta och tät, tät vegetation. De gick timme ut och timme in tills benen värkte och hela kroppen var öm. Till sist var det nästan för kraftlösa för att fortsätta och var nästan nära att ge upp. Då de äntligen kunde skymta konturerna av det metallfärgade planet som låg framför dom i djungel delvis täckt av grönska och blad. Båda vingarna var brutna, fönsterrutorna var samtliga krossade och planet var buckligt och tillknycklat.  Båda piloterna satt satt fortfarande i sina stolar döda och endast skeletten återstod av dom. De var iförda sina pilotuniformer och de hade fått nackarna knäckta och skallarna inslagna vid den våldsamma kraschen. Rex och de andra gick in i planett och tog fram ficklampor som de lät svepa över insidan av vraket, Efter en stunds letande  fick de syn på trälåror som stod inne i flygplansvraket. De bröt upp dessa låror, fyllde sina ryggsäckar och sin packning med så mycket pengar de kunde bära på en gång.

(R) Vad ska ni göra för er del av pengarna? (T) Åka hem igen! Det har jag velat göra länge jag är trött på det här landet nu. När jag kommer hem ska jag bara slappa, hänga på barer, gå på fotboll. Ska aldrig sätta min fot i en djungel igen för resten av mitt liv. (M) Jag ska också åka hem kanske köper jag ett hus i Bayern jag får se. (R) Du då Metebo? (M) Jag ska använda min del av pengarna till att hjälpa min familj och min släkt som är mycket fattig och behöver hjälp med allt (T) Vad ska du själv göra med pengarna? Du behöver aldrig mer arbeta om du inte vill och nu kan du slippa ifrån det här vansinnet. (R) Jag vet inte vi tar en sak i taget, först ska vi ta oss ur den här djungeln. Jag har inte hunnit tänka så långt ännu på hur jag ska använda min del av pengarna.. Rex skruvade av korken på sin fältflaska och tog några klunkar vatten. Då bröts tystnaden av att de hörde röster och ljudet av människor som rörde sig utanför planet. Det var Stryker och hans män som hade samlats utanför flygplansvraket.

(S) Ni har trettio sekunder på er att komma ut med händerna över huvudet sen öppnar vi eld. De där pengarna tillhör inte er det är avlöningspengar till armén.  (M) Vad ska vi göra? Rex tittade på honom som om det vore en dum fråga. (R) Vad tror du? Vi försöker skjuta oss fria naturligtvis. Inte en chans att vi kapitulerar till de där jävlarna de skjuter oss i vilket fall som helst.  Sekunderna tickade iväg, Stryker avbröts av en radio som sprakade till och ett meddelande sändes. Det löd att armén hade kapitulerat och att presidenten var död och att Strykers nya order var att avbryta sig nuvarande uppdrag och återvända till basen med sin pluton. Stryker vägrade han ansåg att om rebellerna vunnit så kunde lika gärna han och hans män dela på pengarna.

(T) Tidesfristen är slut och inget händer. Vad sysslar de med där ute? Tomy tog sin karbin, sköt ett par skott och såg hur ett par man träffades. Arméplutonen gav genast moteld och kulorna slog in i flygplanskroppen. Rex och de andra slängde sig mot golvet och tryckte sig mot det krampaktigt för att undvika att bli träffade av eldskuren som följde. De låg där i skyddsställning i en hel kvart och blev beskjutna, ingen inne i planet vågade röra sig förrän eldgivningen hade upphört. Och när soldaterna äntligen slutade skjuta så störtade alla fyra männen som var inne i planet mot dörren och brassade på för fullt och de så hur ett stort antal av Strykers män stupade och panik utbröt bland soldaterna då de blev helt överraskade av denna snabba motoffensiv. Rex och hans kamrater tog snabbt skydd igen innan soldaterna hann samla sig. 

En sergeant fråntog nu major Stryker hans befäl: - Major ni är härmed entledigad från er tjänst. Lämna över ert vapen innan det här går för långt, hälften av oss är döda nu tack vare er äregirighet och er arrogans.

(S) Ni har ingen rätt att frånta mig befälet sergeant, det är fortfarande jag som leder den här truppen så länge jag har högst rang. 

- Jaså hörde ni inte radion major? Vår armé har kapitulerat, er rang betyder ingenting nu längre och jag tänker föreslå att den nya regeringen ställer er inför krigsrätt.  Det som följde nu var att majoren avväpnades och de kvarvarande av plutonen gav sig av därifrån med majoren bakbunden. Rex och hans kamrater gick ur planet tacksamma över att de fortfarande levde.

(R) Nu går vi härifrån innan det börjar mörkna.

Och så började den långa resan tillbaka Ala fyra tänkte på hur de skulle spendera pengarna och hur annorlunde deras liv skulle bli nu när der var välbärgade.  De gick några mil innan det var dags att slå läger för natten. De gjorde upp eld och satt där och småpratade lite innan de somnade. Alla utom rex som ställde sig på vakt. Djungeln var full av ljud även på natten så därför hörde inte Rex hur major Grant och hans rebeller hade smugit sig närma lägret och en av rebellena smög i skydd av mörkret innpå Rex och slog honom i bakhuvudet så att han slockande direkt. Många timmar senare när han äntligen vaknade med en fruktansvärd smärta i bakhuvudet fann han sig bakbunden tillsammans med sina kamrater och de var i ett av rebellernas läger. major Grant stod framför dom med ett segervisst leende. (G) mina herrar jag antar att ni har hört den glada nyheten?

(R) Vilken glad nyhet?

(G) Att vi rebeller har segrat vi har nu befriat landet från diktatur. Presidenten är död och alla hans ministrar är skjutna eller internerade detta är triumfens dag för Zanzibar.

()T Knappast. Du är dina gelikar är inte mycket bättre än vad den förra korrupta regeringen var. Det blir inte mycket bättre för folket i Zanzibar nu. Försök inte inbilla oss det.  Majoren betraktade dom skeptiskt men bytte samtalsämne och började istället att förhöra dom om planet och pengarna. 

(G) Hur fick ni reda på det här störtade flygplanet egentligen? Inte ens vi visste något om det. 

(M) Bry du dig inte om det. Svara istället på varför ni har gripit oss? Med vilka befogenheter håller ni oss fångade här?

(G) Tyst med dig! Jag behöver inte förklara ett jävla dugg för er! Ni är kriminella och kommer att behandlas därefter. Ert straff kommer att bli  döden genom arkebusering   han tittade hastigt på sin armbandsklocka.

(G) Nej nu får ni ursäkta mig mina herrar jag tänkte gå och sova. I morgon kommer ni att bli körda till huvudstaden för vidare förhör.

(R) Fan. Vad ska vi göra nu? Ska vi tvingas att möta döden när vi ställs inför arkebuseringsplutonen? 

(T) Det ser onekligen så ut. Repen sitter för hårt för att vi ska kunna få upp dom. Tommy krängde och slet med armarna för att försöka lossa repen. Men de satt alldeles för hårt knutna så det var lönlöst.

(M) Det har varit trevligt att lära känna er i alla fall.

(R) Vänta med avskeden tills vi ska skjutas. Än är vi inte döda.

(T) Nej men vi ligger illa till. Riktigt illa. Natten verkade aldrig att ta slut och ingen av de fyra kunde sova. De tänkte bara på morgondagens öde och vad som väntade dom. Konstigt hur den mänskliga naturen fungerar. Man känner sig inte riktigt levande förrän man är på väg att mista livet. Allting ställs på sin spets då och man börjar verkligen att kontemplera sitt liv dittills och hur det har varit och hur det ena har kunnat leda fram till det andra.

Rex ångrade nu att han någonsin hade åkt till Zanzibar. Han kom ihåg hur han var en ung, färsk journalist och precis hade fått jobb på The Daily Star. En erkänd och bra tidning som var politskt obunden och känd för att vara en ärlig tidning vilket inte var helt vanligt. Han mindes fortfarande glädjen han kände i att kunna påverka opinonen genom sitt skrivande, spänningen i att leta upp en bra story. Det var han själv som hade tjatat på sin redaktör attfå åka till Zanzibar och sedan hade han blivit kvar där och det ångrade han nu..

Just i samma ögonblick utanför lägret där rex och de andra hölls fångna hade hundratals huvudjägare samlats under ledning av John. Läkaren som tidigare hade räddat deras liv. Han hade i hemlighet låtit en grupp krigare följa efter Rex och de andra. En slags spaningspatrull som en säkerhetsåtgärd. och det var denna patrullen som hade återvänt till lägret och talat om vad de hade sett. Att de fyra vita männen hade blivit tillfångatagna av rebellstyrkorna. John och hans djungelkrigare gjorde sig klara för en attack mot lägret nu.

John stod framför rader av prydligt uppställa krigare och flera av dom hade pilbågar. Han höll ett kort tal till sina män innan stridigheterna började. Sen höjde han armen och sa till bågskyttarna att göra sig klara. Infödingarna hade laddat sina bågar med brandpilar och John gav signalen att de skulle skjuta. Pilarna ven genom luften och lös upp himmlen och flera av pilarna träffade bensinfat som tillhörde rebellerna, följden blev att bensinfaten fattade eld och exploderade. Lägret likande nu ett inferna, ett eldhav och förvirringen hos rebellerna var stor. Då rusade djungelkrigarna mot rebellerna med spjuten kastklara och slungade dessa mot rebellerna som föll i massor. Grant såg förtvivlat på hur hans män dog runt honom en del av dom bara kastade sina vapen och sprang i panik. Grant tänkte inte låta sig tas levande och han var fast besluten att i alla fall knäppa Rex. Så han drog sin pistol och tog sikte på Rex, precis när fingert skulle krama avtryckaren och han ropade till Rex:

(G) Hej då hälsa änglarna från mig.   Då ven ett sylvasst skjut genom luften och genomborrade majoren och hans ansikte förvreds till en grimas av smärta när han döende sjönk ihop. Rex och hans mannar blev nu befriade från sina rep och de hann precis rädda pengarna från att brinna upp då större delen av lägret var nu eldhärjat.

London, England 1991.

Rex var nu hemma igen efter sina äventyr i Zanzibar. Han var nu gift med en kvinna som hetter Mary som han träffade genom kollegor. De hade köpte en rymlig lägenhet i centrala London, han arbetade fortfarande som journalist på The Daily Star och han vann pulitzerpriset för sina artiklar och böcker om Zanzibar. Men nu hade det blossat upp en ny oroshärd, denna gången i Europa. Närmare bestämt ii Juguslavien. Dit skulle nu Rex åka för att för än en gång rapportera från frontlinjen mitt i ett krig, Varken hans fru Mary eller hans redaktör var så pigg på idén att han begav sig in i köttkvarnen ännu en gång. hade han varit en katt så hade han för länge sedan förbrukat att sina nio liv och ett tionde och på god väg mot det elfte. Men han kunde inte hålla sig borta han trivdes bäst när kulorna ven runt öronen och granaterna regnade ner runt honom. När han fick befinna sig mitt i larmet och skildra människans vansinne, då kände sig Rex mer levande än någonsin...........

                                                                      ST. Andrews

Kate McDougall satt i telefon med bästa tjejkompisen Lisa. De var båda 17 år och pratade om sådant som tjejer i den åldern brukade prata om. Killar, musik, kläder, smink och mode. I den ordningen också och samtalet gled in på morgondagens planerade händelse. Tillsammans med Eric och Kyle planerade de att ta sig in på ett nerlagt mentalsjukhus där det påstods spöka. Kyle var kates pojkvän och han var quarterback i skolans footballlag. Han var mörkhårig, brunögd och storvuxen. Eric var hans motsatts liten, smal, ljushårig och en kille som föredrog böcker och datorer framför "barbariska sporter" som han kallade det.  Men de var ändå bra kompsar och hade hängt ihop sedan småskolan. Kate var också mörkhårig med ljusa slingor och hon var inte så lång och hade melerade ögon och var nästan alltid klädd i svart. Lisa var längre, rödblond, blåögd och en sporttjej som tävlade för skolan simlag.

Det var Eric som hade hört talas om St. Andrews Sanatorium. Som hade varit stängt sedan 1982 och det sades att det inträffade mycket konstiga sker där. T.o.m att folk hade dött där men det var ett obekräftat rykte. Eric hade läst om detta ställe på diverse ljusskygga internetsiter. och när han nämnde det för Kyle så blev han inte så lite intresserad av att bege sig dit på lite urban exploring som var så populärt bland vissa ungdomar i vissa subkulturer. Historierna som Eric hade läst på internet om vad som hade inträffat på St. Andrews överträffade verkligen varandra i skrämselfaktor. B.la berättades det om ett ungt par som gått vilse därinne en regning natt då det värsta åskvädret i mannaminne var över den lilla staden. Där fanns en huvudströmbrytare som drev all eletricitet inne i byggnaden men strömmen hade gått i ovädret. För att förvärra det hela så hade det unga paret på något sätt blivit av med varandra i mörkret och båda var naturligtvis stela av skräck och de båda hörde ett fasanfullt oljud. Det lät som om någon slamrade och  skramlade med något tungt metalliskt. och ljudet tycktes flytta på sig och dessutom fortplanta sig. ibalnd kom belysningen men den gick efter bara några sekunder.

I mörkret hördes plötsligt en hög smäll som fick de båda vilsna nattgästerna att hoppa till av skräck. Tjejen skrek och ropade allt vad hon kunde på sin kille men hon fick inget svar. Hon bara hörde hur det lät som om någon eller något kom närmare henne i mörkret, hon hörde tydligt fotsteg och tycktes även kunna urskijla ljudet av något som droppade och en duns i golvet. Efter en lång stund med denna mardrömslika situationen kom ljuset äntligen tillbaka permanent och hon började nu leta efter sin kille. var hon än letade så hittade hon inte honom, hon var inne i rum efter rum i skrubb efter skrubb men inte ett enda spår syntes till efter honom. Det hjälpte inte att ropa på honom heller för hon fick inget svar. När natten började ta slut och gå över i morgon hittade hon honom äntligen. I sex delar! Någon eller något hade huggt armar och ben av honom och han var även halshuggen! Det sägs att den unga tjejen aldrig riktigt blev sig själv efter denna händelse vilket ju givetvis är förståeligt. 

Kate avslutade telefonsamtalet med Lisa och hon la sig för att sova men sömnen ville inte infinna sig. Hon vände och vred sig i sängen och blev varmare och varmare. Efter vad som kändes som timmar tittade hon på klockradions gröna siffror. Den stod på 02:30 nu och Kate tänkte för sig själv att hon måste försöka somna i några timmar p.g.a morgondages inplanerade aktiviteter. Visserligen skulle de inte åka förrän det blev mörkt på kvällen men ändå. När Kate till slut lyckade knoppa in så drömde hon hemska mardrömmar om hur hon jagades av en svartklädd ryttare på en lika svart häst och hon sprang för livet i drömmen och hon kände dödsångest och en fruktansvärd skräck i drömmen. Hon uppfattade också att ryttaren hade en halsduk som dolde ansiktet för hon försökte se vem det var som jagade henne men hon kunde inte se det p.g.a maskeringen som ryttaren bar på. I drömmen kom hon fram till kanten på en klippa och det fanns ingenstans att fly och ryttaren kom närmare, närmare och ännu närmare och i handen höll han ett skarpslipat svärd som blänkte i mörkret. Han höjde svärdet och tog sikte på hennes hals och så höjde han armen i ett sista avslutande hugg. kate tittade ner mot klippkanten och när hon vände sig om såg hon det vassa svärdets blad sakta komma mot hennes hals. Just då vaknade hon med ett ryck och gav ifrån sig ett gallskrik. Hon satte sig upp i sängen och torkade svetten ur pannan. Detta höga skrik hade även väckt hennes föräldrar som kom springandes och sprang in i hennes rum utan slet upp dörren utan att knacka. Hennes pappa kom först in och han höll en laddad pistol i handen, efter kom hennes mamma. Kate såg vapnet och viftade avvärjande och hennes pappa sänkte vapnet och alla tre andades ut. 

- Jag trodde att det var en inbrottstjuv vännen.

- Tack. Ta bort pistolen nu pappa jag är okej det var bara en mardröm. 

Hennes föräldrar gick ut ur hennes sovrum och återvände till sitt och la sig igen. Kate log för sig själv. Det var länge sedan hon blev så rädd i en dröm eller ska man kanske säga för en dröm? När hon var tio var hon nära att drunkna en gång när hon var med sina föräldrar och campade och efter det följde några år med mardrömmar men hon kommer över denna fasen då hon gick i terapi och fick samtala om sin upplevelse. 

Kate drack lite vatten och kröp ner i sängen igen för att sova och nu somnade hon ganska snabbt och sov en djup, drömlös sömn denna gången. Hon vaknade klockan 10:30 av att familjens katt stod och slickade henne i ansiktet. Hon satte sig upp i sängen och sträckte på sig med en gäspning, klev ur sängen och tog av sig nattkläderna och begav sig mot badrummet för en svalkande dusch. Exakt en timme senare var hon klädd, hade ätit en frukost bestående av flingor, ägg och mackor som hon sköljde ner med apelsinjuice. Då ringde dörrklockan och hon visste att det var Lisa för de hade bestämt att de skulle spendera dagen tillsammans så att de båda hade något att göra och kunde hålla varandra sällskap innan kvällens stora begivenhet. 

- Ska vi se någon film så att vi har något att göra? Sa Lisa och såg något uttråkad ut. Killarna kommer ju inte förrän vid elva i kväll.    

- Kan vi inte ta en promenad istället? känner att jag behöver lite frisk luft. Så kan jag berätta för dig om mardrömmen som jag hade i natt.     Så fick det bli. De båda tjejkompisarna snörade på sig sina gymnastikskor och begav sig utomhus för en hälsosam promenad. Kate berättade om drömmen för Lisa som tyckte att den lät hemsk och skakade på huvudet och rös av rädsla. Samtidigt några kilometer därifrån låg Kyle och skruvade på sin bil utanför huset som han bodde i tillsammans med sina föräldrar. Han ägde en Dodge Charger 1970 och han vårdade bilen ömt. När han låg där och skruvade hörde han fotsteg som närmade sig och han såg nu hur ett par smala ben stod precis bredvid honom och personen hade på sig vita Converse på fötterna. Han kände direkt igen på benens smalhet och på skorna att det var Eric. 

- Så du är redan uppe. Räck mig den där skiftnyckeln är du hygglig. Kyle sträckte ut armen och mottog en skiftnyckel med långt skaft från Eric. En liten stund senare begav de sig in i huset och upp till Kyles rum för att spela datorspel så att de fick tiden att gå. De var spända av förväntan inför kvällen och det kunde nog ge dom en del kul minnen tänkte Kyle. Eric å sin sida kände sig ganska rädd och spänd inför besöket på det gamla nerlagda mentalsjukhuset men han sa inget. Efter en stunds spelande började de googla fram fakta och statistik om ST. Andrews igen och de hittade en hel del intressanta saker att läsa om. B.la att på 60 och 70-talet så brukade man tydligen skicka dit patologiskt kriminella så hade psykiska sjukdomar som man ansåg inte gick att bota. En som hade suttit där var den. sk." Månmördaren". Som fick sitt namn efter att han till en början endast mördare sina offer efter månens cykler och oftast när det var fullmåne. Att läsa vad han hade gjort med sina offer var en grotesk läsning. Han hade även utövat kannibalism och hann mörda 14 människor innan han åkte fast. Men polisen misstänkte att det var långt fler än så egentligen men det fanns inga bevis för detta. 

Många timmar senare då klockan var närmare elva på kvällen så körde Kyle och Eric och hämtade upp tjejerna och begav sig sedan mot det gamla nerlagda mentalsjukhuset De rullade upp vid en jättestor byggnad som såg allt annant än inbjudande ut och därför var kontrasten påtaglig då där låg en fontän med en liten damm precis framför den spöklika byggnade. Men dammen var sedan länge tömd på vatten och såg allmänt nergången ut. Hela den gigantiska byggnaden omgärdades av en drygt två meter hög mur med dubbelt taggtråd som var placerat ovanpå muren. Sen fanns där två stora järngrindar som var låsta med ett hänglås. Kyle och Eric hade förutsett detta då de hade sett bilder av grindarna på internet så därför hade Kyle tagit med sig sin bultsax modell större. Som han gick ur bilen och hämtade och klippte upp hänglåset och de kunde köra in.

Alla fyra gick ur bilen och började sakta närma sig ingången till byggnaden. Kyle hade delat ut ficklampor till alla och visselpipor samt varsin fällkniv med multifunktioner.

- Vad ska vi med visselpiporna till? Undrade Kate och stoppade ner sin gröna plastvisselpipa i byxfickan. Innan Kyle han svara så visslade Eric till i sin och sa:

- Om Vi kommer ifrån varandra och skulle gå vilse i mörkret så är det bra om vi kan vissla så att de andra hör oss.    De gick in och dörren var inte låst det var en vanlig trädörr som var vit till färgen men det mesta av färgen hade flagnat av. Där luktade lite unket och ovädrat i byggnaden och det var ju inte så konstigt då det ju varit tomt och öde i många år nu. spindelnät fanns det lite överallt och de befann sig nu i vad som verkade vara en entréhall och där i ett stort elskåp hittade Eric huvudströmbrytaren som han vred på och belysningen tändes direkt.  Där fanns en lång, bred trappa som ledde upp till en annan våning och där fanns celler i långa korridorer även på den våning där de befann sig.  Kyle ville utforska nedanvångingen försr och de andra verkade tycka att det var en god idé så de gick försiktigt fram genom den spöklika korridoren. När de kom in i en av cellerna såg de att den var mycket spartanskt möblerad med en enkel säng som mest bostod av en fastgjuten platta i väggen som man hade placerat en skumgummimadrass ovanpå och den madrassen såg inte särskilt fräsch ut nu och så luktade det konstigt i cellen. Helt pötsligt hördes ett konstigt ljud som lät som om de kom från ovanvåningen, en duns som följdes av en suck och ett stön. Blodet frös nästan till is hos de fyra ungdomarna och Eric var nära sammanbrottet.

- Ingen kan inbilla mig att vi är själva här hör ni! Vi borde sticka härifrån och det nu genast!  Sa Eric. Men Kyle lugnade honom och sa:

- Lugn. Jag har förutsett att vi kanske skulle träffa på någon hemlös eller något sådant.    sen drog han upp en kromfärgad revolver och snurrade på trumman och lät sen avtryckaren löpa kring sitt pekfingerr i värsta Billy the kid- stilen. Eric visste inte mycket om vapen men det såg ut som en Magnum och Eric undrade var han hade fått den ifrån.

- Det är farsans revolver och hn har en stor vapensamling. Man måste ju vara förberedd på allt eller hur? Kate suckade och stod med armarna i kors och Lisa såg mest orolig ut.

- Jag tänker i alla fall gå upp på ovanvåningen och ta reda på vad det var för ljud. vem följer med mig?

- Vi följer givetvis med dig alla tre. sa Eric syrligt och gjorde en grimas av avsmak.

De gick sakta upp för trappan och Kyle gick först med revolvern i handen, efter honom kom Eric, sen Kate och sist Lisa. Då hörde de tydligt fotsteg som kom närmare och närmare. Kyle såg nervös ut och siktade åt alla håll.

- Vem som än är där uppe ska veta att vi är beväpnade så försök inte med något! Ropade Kyle och inväntade svar men det kom aldrig något. De fortsatte upp och var nu upp på andra våningen helt och hållet. De rörde sig långsamt genom korridoren och Kyle siktade in i alla celler och alla rum han passerade. Men där fanns ingen och inget allt verkade bara tomt och öde. Då slockande belysningen oväntat och det blev helt kolmörkt. Lisa skrek till, Kate svalde av rädsla och Kyle ropade:

- Vad hände egentligen? Jag gillar inte det här alls.

- Vi borde kanske försöka ta oss ner till strömbrytaren. Sa Eric och lös med sin ficklampa framför sig. Det var i alla fall tur att de hade sina ficklampor nu när belysningen hade försvunnit. De började gå neråt men de hade inte mer än hunnit halvvägs ner för trappan innan belysningen kom tillbaka. Så de drog sig tillbaka upp för trappan igen. Inte särskilt sugna på att gå ner och kolla vad det var som hände egentligen. För såvida det inte var övernaturliga krafter som fick belysningen att komma och gå så kunde ju bara strömmen slås av och på av att man vred på strömbrytaren. Om det nu var någon som gjorde det på våningen under dom så tydde det ju på att de inte var ensamma. Dessutom undrade de ju fortfarande vad det där suckandet de hade hört innan var för något eller vem det var om det nu hade naturlig förklaring.

De rörde sig sakta framåt genom korridoren på ovanvåningen och lös med sina ficklampor framför sig. De var väldigt uppskrämda och det är lätt att förstå varför. Då hände något oförklarligt och skrämmande, alla fyra ficklamporna la av helt och hållet. Nu hade de inget som gjorde att de kunde se någonting i mörkret överhuvudtaget.

- Det här är sjukt!   Eric lät verkligen desperat och på gränsen till att bryta samman.

- Hur kunde alla fyra ficklamporna lägga av samtidigt? Undrade Kate och skakade sin ficklampa kraftigt och slog den mot handflatan för att försöka få liv i den igen men ingenting hände. Då fick de se något kusligt. fast det var mörkt kunde de se konturerna av en person som nu uppenbarade sig framför dom i korridoren cirka tio meter framför dom stod vad som verkade vara en man. Deras mörkerseende hade ju satt in nu det var därför de kunde se lite i mörkret. Gestalten rörde sig långsamt mot dom med armarna framför sig och gav ifrån sig ett väsande ljud. Kyle tog sikte på varelsen och varnade:

- Vem du än är så stanna annars skjuter jag. jag skämtar inte!    Den mörka gestalten stannande inte och Kyle sköt först ett skott, sen två och ett tredje. Skuggfiguren stannande inte men den försvann lika oväntat som den hade kommit. Nu helt plötsligt var den bara borta och de fyra ungdomarna kunde inte tro sina ögon.  Nu inträffade nästa märkliga grej. Belysningen kom tillbaka lika oväntat som den hade försvunnit. Då hördes helt plötsligt musik som spelades på ofantligt hög nivå så att det riktigt ekade. Det lät som om det var äldre rockmusik som spelades. kanske 60-70 tals musik och nu var ingen av de fyra äventyrarna så pigga på att vara kvar i detta märkliga och skrämmande hus så de började gå neråt för trappan nu igen och nu när lamporna fungerade igen. När de kom ne rupptäckte de till sin förskräckelse att dörren som de hade kommit in genom var igenbommad och låst och den gick inte att öppna överhuvudtaget. Eric hade sett på bilder & filmer av byggnaden på internet att det fanns en dörr till på andra sidan korridoren här på första paviljongen. De gick långsamt ditåt väldigt uppskrämda vid det här laget. De var glada så länge belysningen inte försvann igen men de noterade att den konstiga rockmusiken hade tystnat. De kom fram till den andra dörren bara för att upptäcka att den också var låst.  Detta blev för mycket för Kyle som började gallskrika som om han vore besatt eller något och han siktade omkring sig och såg helt paranoid ut. De andra försökte lugna ner honom men vad de än sa så ändrades inte hans sinnestillstånd. Han började springa som en galning genom korridoren och sprang uppför trappan igen.

De andra försökte hänga på honom men lyckades inte med detta och de kom på efterkälken och de hörde hur Kyle skrek där uppifrån och hur hans revolver avlossades flera gånger där uppe. De andra var vettskrämda men kunde inte bara överge sin kamrat så de gick upp för trappan och efter en stunds letande fann de Kyle liggandes inne i en cell på mage, när de vände på honom upptäckte de att han var död. Vad han hade dött av var oklar för han verkade oskadd och var inte blodig. Det verkade som någon eller något helt enkelt hade skrämt ihjäl honom. Revolvern låg på golvet och Eric plockade upp den och kände igenom Kyles fickor efter flera skott eftersom magasinet var tomt. Han hittade 15 patroner i fickorna och stoppade dessa i sina egna fickor. Kate storgrät och tröstades så gott det gick av Lisa men Kate verkade otröstlig och grät så att hon skakade. Så kom Eric på att han behövde bilnycklarna till bilen om de nu någonsin skulle lyckas ta sig ut härifrån så vore det ju bäst om de kunde köra härifrån och slapp gå. Han hittade bilnyckarna nästan genast eftersom han visste var hans döde kamrat brukade förvara dom. Men det hjälpte inte mycket om de inte lyckades ta sig ut härifrån tänkte han för sig själv. Och så teckande han till tjejerna att de borde gå ner igen och så blev det. När de kom ner så kom Eric på att han kanske kunde skjuta upp dörren så att den gick att öppna. Han försökte några gånger men det var verkningslöst eftersom dörren fortfarande inte gick att rubba. Detta blev för mycket för Kate som började gallskrika och försvann springandes längs korridoren och strömmen bröts igen så när den kom tillbaka hade Eric och Lisa ingen aning om var Kate hade tagit vägen faktum är att de inte ens hörde henne skrika länge.

- Mycket konstigt hon hörs inte längre. Sa Lisa och såg rädd och ängslig ut. Eric såg uppgiven ut och började helt tappa tron på att de någonsin skulle komme levande ur detta märkliga hus. Efter en lång stunds letande hittade de Kate hängd i en gammal takfläkt som inte fungerade längre och hon hängde från vad som verkade vara en lång elkabel hon hade troligen varit död ett tag och nu var paniken inte långt borta hos Eric och Lisa. Då hördes något som var extremt skrämmande, ett högt hånskratt ekade genom hela bygganden och det hördes överallt och högt. Skrattet blev allt intensivare och Lisa stod inte ut längre, hon satte händerna över sina öron för att slippa höra och så skrek hon allt vad hon orkade att den mystiska rösten skulle hålla käften men rösten hånskrattade allt högre. Lisa blev helt desperat, slet revolvern ur Erics hand innan han hann stoppa henne och så tog hon sikte på sin egen tinning och tryckte av avtryckaren, första gången klickade revolvern men andra gången brann ett skott av och Lisa dog.  Eric grät och skrek, plockade upp revolvern och skrek medans han siktade framför sig:

- Vem är du? Visa dig!              Men inget hände utom att skrattet fortsatte en stund till för att sedan tystna helt. Eric föll ihop ner på knä av ren utmattning och slocknade sittandes på golvet av chocken och ansträngningen. Han förblev sittandens så i många timmar hela natten. 

På morgonen hittades han av en väktarpatrull som hade upptäckt att en okänd bil stod parkerad utanför och det brukade det ju inte göra. Två uniformerade väktare med ficklampor och pistoler hittade Eric sovandes på knä på golvet. De anropade polisen som var där inom loppet av tio minuter och satte handfängsel på Eric som yrvaket kravlade sig upp. Nästa dag stod det på löpsedeln i stadens tidning: "Yngling mördar tre personer på nerlagt mentalsjukhus."  Vid rättegången cirka ett halvår senare dömdes han till livstids fängelse utan chans till benådning och han blev inte trodd när han berättade hur det egentligen hade gått till.

Tio år senare fick Eric besök i fängelset av en journalist som arbetade på en tidning som skrev om det paranormala, Han skulle göra en artikel om St: Andrews och ville intervjua Eric om han och hans kamraters upplevelser där den natten för tio år sedan.  Journalisten Timothy Brown satt i besöksrummet och väntade på Eric och efter en stund kom en ganska muskulös ljushårig man in i klädd en fängelseoverall och presenterade sig som Eric. När han fick höra att journalisten skulle övernatta på ST. Andrews sa han:

- Gör inte det Mr. Brown jag ska nu berätta den sanna historien om vad som hände mig och mina vänner den där natten...

                                                                        Operation Shadow

Den blonde mannen med den muskulösa kroppen rörde sig självsäket genom korridoren. Han var över 190 cm lång, kaftigt byggd och ett ansikte hugget ur granit. Han såg nästan ut som en  grekisk staty eller ett av ansiktena på nazisternas propagandaplanscher från 30-40 talet.  Han hade isblå ögon, en intensiv blick som alltid verkade söka efter något i fjärran. Minen och ansiktsuttycket var för det mesta neutralt. Det var sällan han kostade på sig ett leende. Hans namn var Jack Draper och han var av polsk/tysk härkomst. Hans pappa hade deserterat från tyska krigsmakten 1943 då han förälskad sig i en polsk judinna. Dom flyttade till USA  och 1948 föddes Jack. Hans pappa hette Hans Bauman så namnet Draper tog han sig som sjuttonårig då han hade en lärare som hette så som den unge Jack tyckte mycket om. 

Under uppväxten fick han lära sig tyska, engelska naturligtvis och även polska och han hade även lärt sig latin på egen hand. Hans blev rekryterad till CIA redan som sjuttonårig tack vare sin språkbegåvning, sitt minne, sitt munläder och inte minst sina kalla nerver. Sen att han varit boxningsmästare under collegetiden var ingen nackdel. 23-0-0 var hans rekord. 18 vunna på knockout. Sen och det kanske viktigaste av allt, han behärskade ju polska vilket är väldigt likt ryska och han kunde ju även flytande tyska. Vid denna tidpunkten i historien var ju kalla kriget som kallast och USA & CIA behövde folk som var mångspråkiga som kunde operera bakom fiendens linjer. Så mellen 17-22 års ålder följde en utbildningsperiod där Jack fick lär sig allt en fältagent behöver kunna och lite till. Det blev inte mycket fritid och väldigt lite utrymme lämnades åt flickor & nöjen.

Vilket ändå gjorde detsamma tyckte Jack för hans ungdomskärlek Susan hade omkommit i en bilolycka när Jack var sexton, sedan dess hade han inte haft något intresse för kvinnor utan begravt sig i fysisk träning samt jobb istället. Då och då blev han melankonisk när han tänkte på henne, då fick han fuktiga ögon och ville helst bli lämnad ifred. Han hade lovat sig själv att om han fick uppleva sin pensionsålder så skulle han försöka träffa någon att slå sig till ro med. Men fram tills dess så var det business as usual som gällde. Den slitna klycshan all work and no play makes Jack a dull boy, var ingen devis som stämde in på honom precis.

Just denna dagen 3/2 1987 befann han sig i Cia-högkvarteret i Langley Virginia. Han skulle bli tilldelad sitt nya uppdrag. Med självsäkra steg skred han genom korridoren och tilldrog sig blickar från både män och kvinnor. Vid sina snart 39 år fyllda var han redan en veteran inom sitt gebit och något av en levande legend inom spionvärlden och kontraspinaget generellt. Men Jacks tankar var på annat håll, han tänkte på sitt senaste uppdrag för cirka åtta månader sen hade han bistått den Israeliska underrättelsetjänsten Mossad med en operation att lokalisera och om möjligt undanröja en mullvad inom Mossads egna organisation. Denna mullvad läckte information som hade skadat Israel och indirekt även USA.  I inledningsskedet av operationen gick allt bra, men då det uppdagdes vem mullvaden verkligen var och Jack och hans Israeliska kollegor skulle agera mot förrädaren så utbröt tumlt och skottlossning. Denna operation utspelade sig i Beirut och Jack blev skjuten i högra låret men lyckades trots sina skador och blodförlusten eliminera skytten med ett dödligt snitt med sin kniv mot mannens hals. 

Det sista Jack mindes innan han svimmade av blodförlusten var att han lastades in i en ambulans medans hans Israeliska kollegor var invecklade i en häftig ordväxling med den Libanesiska polisen. Efter fyra månader på sjukhus skrevs Jack ut och under denna tiden hade en mindre diplomatisk kris brutit ut mellan Libanon och USA. Libanon krävde en förklaring till varför en amerikansk medborgare skar halsen av en israelisk medborgare på Libanesisk mark. Det hela löste sig som det brukar med sådan incidenter, efter en tids diplomatiskt käbbel från de inblandades parter så lät man helt enkelt saken bero.  Jack å sin sida var mer fokuserad på att slippa bli halt och slippa kunna spå väder för resten av livet med sin skada. Men han hade turen på sin sida för såret hade läkt bra och redan sex månader efter att han hade blivit skjuten så sprang han ett par varv på testbanan i CIA: s träningsanläggning. 

Nu var han  framme vid den dörren han skulle inträda genom. En knapptryckning på den panelförsedda knappsatsen senare och dörren klickade till och en grön lampa tändes. Han gick in och bakom ett skrivbord satt Joseph "Joe" Healy. Hans operativa chef, uppdragsgivare och personen som var ansvarig  för Jacks arbete.

Joe var 52 år, ganska kortvuxen lite fetlagd och oerhört tunnhårig. Han var hård men rättvis och gav alltid nästen intrycket av att kunna läsa den han pratade meds tankar.

(Joe)       - Sitt ner Jack. Hur är det med skottskadan?

               - Mycket bättre sir. Jag känner inte av den längre. 

              - Skönt att höra, för du kommer verkligen att behöva dina ben på ditt nästa uppdrag.

Joe sträckte över en bunt med papper till Jack som tog emot dom.

              - Läs noga igenom denna akten, memorera uppdragets syfte och eventuella bilder. Förstör sedan alla dessa dokument enligt den vanliga processen.

Senare på kvällen befann sig Jack i sin bostad och läste igenom alla pappren noggrant. Läsningen fick honom att haja till. Detta uppdrag skulle verkligen bli en utmaning för honom. Destinationen för uppdraget var Paris och syftet var att undanröja en viss Dimitro Bulatov. Han var KGB:s motsvarighet till Jack Draper kan man säga. Bulatov ägnade också sig åt s.k "våta jobb." D.v.s eliminering av fiendeagenter och andra icke önskvärda som KGB ville ha ur banan. Det hade nämligen kommit till CIA. s kännedom att om en månad så skulle Bulatov befinna sig i Paris och tanken var då att Jack skulle slå till och expediera sin ryska motsvarighet permanent. Ingen lätt uppgift eftersom Bulatov var lika skicklig som Jack och han hade överlevt attentat innan. Syftet med Bulatovs vistelse i Paris var att han i sin tur skulle undanröja en fransk agent vid kodnamnet Gaston. Honom hade Jack arbetat med en gång tidigare för några år sedan då handlade det om utväxling av av tillfångatagna ryska agenter som utväxlades mot amerikanska och brittiska diton. Den operationen gick smärtfritt och enkelt och så var ju inte alltid fallet i den här branschen direkt. Han visste i alla fall att Gaston var ytterst proffesionell och skicklig. Uppgifterna att Bulatov skulle ta Gaston av daga hade egentligen brittiska MI:6 fått av en ryska avhoppare och MI:6 hade vidarebefodrat den informationen till CIA som hade ådragit sig att försöka åtgärda Bulatovs attentatförsök.

Operation Shadow var kodnamnet och Jack plöjde igenom alla detaljer ett par gånger till och sedan körde han alla pappren i dokumentförstöraren. Han avslutade dagen med 45 minuters boxning på sin sandsäck som han hade i sin lägenhet. Jack hade nästan aldrig varit rädd i tjänsten  men det var inte utan att aktionen mot Bulatov fick honom att fundera. Dimitri Bulatov var verkligen en människa helt utan skrupler och samvete och Jack kände väl till hans "meritlista." Bulatov var lång, välbyggd, hade stålgrå ögon, var väldigt blek och helt kal på huvudet. Hans utseende var ganska typiskt ryskt kan man säga. Ungefär som ryska hockeytränare eller tjänstemän brukade se ut. Ingen man direkt la märke till eller fäste någon större notis vid. Men skenet bedrog verkligen i det här fallet, för sitt beskedliga yttre till trots så var Bulatov oerhört farlig.

Samtidigt många mil därifrån närmare bestämt i den Sovjetiska huvudstaden Moskva. I KGB-högkvarteret stod en avdelning uniformerade soldater prydligt uppställda i en stram givakt. Jämte dom stod ingen mindre än Dimitri Bulatov, detta var en medaljutdelning som ägde rum. Bulatov skulle bli tilldelad en hedersutmärkelse för ett väl utfört uppdrag. Hans förra uppdrag hade varit att stoppa en bulgarisk avhoppare från att hoppa av till britterna. En bulgarisk agent som hette Georgi Staykov och som till varje pris måste hindras från att hoppa av då han satt inne med information som allvarligt kunde skada Sovjetiska intressen och även Warszawapaktens. Efter en lång jakt på Sofias gator där Bulatov hade hjälp av två kollgor att jaga efter Staykov, befann de sig till sist i en nerlagd fabriksbyggnad. Staykov var beväpnad med en tjeckisk tillverkad pistol av märket CZ75 med tolv patroner i magasinet. Bulatov och hans kollegor var beväpnade med Psm-pistoler som var en sovjetisk pistol med åtta skotts magasin som var lätt att använda då den inte vägde så mycket p.g.a vapnets litenhet.

Staykov tog betäckning bakom några säckar med cement och sköt tre skott i tät följd och det resulterade i att en av Bulatovs kollegor träffads i bröstet och omkom. Bulatov gestikulerade åt sin anda kollega att ta skydd och det gjorde han och höll sig väl dold. Några minuters tystnad följde och så kom Bulatov på att han hade en handgranat på sig. Staykovs placering var sådan att han hade en vägg bakom sig och var därför trängd. Granaten som Bulatov hade var av den typen som detonerar inom fem sekunder efter att sprinten har dragits ut. Så Bulatov drog ut sprinten och kastade granaten mot platsen där bulgaren befann sig. När Staykov såg vad som kom farandes greps han av panik och rusade fram från sin position mot de båda ryska agenterna som stod skjutklara och genast öppnade eld då de såg Staykov komma springandes. En 7-8 skott avlossades och fem av dessa träffade bulgaren så illa att han avled.

Det var för denna aktionen som han nu fick medalj. Efter diverse handskakningar och uybyte av artighetsfraser blev Bulatov åter igen informerad om detaljer om sitt kommande uppdrag i Paris.

Hemma hos Jack i Virginia hade Jack ägnat sig åt en del praktiska göromål den senaste tiden. Tiden som fanns kvar innan uppdraget skulle utföras gick åt till att kontakta en advokat. Jack skrev nu sitt testamentei fall han inte skulle överleva aktionen i Paris. Han ringde även upp de släktingar han fortfarande hade kontakt med så att de i alla fall fick prata med honom en sista gång om nu utfallet i Paris inte skulle bli bra.  Dagen då Jack flög till Paris satt han ungefär i mitten av planet vid en fönsterplats och bläddrade i en tidning.  Cirka tio minuter innan start kom en attraktiv kvinna i yngre medelåldern och satte sig bredvid honom. Hon hade ett attraktivt ansikte, blå ögon symmetriska drag ett fint leende. Hon  presenterade sig som Rebecca och arbetade inom konstbranschen med utställningar och galleri. Hon skulle till Paris i jobbets vägnar.

Samtalet flöt på så bra att Jack knappt märkte att de hade lyft ens. Han beställde en whiskey med is men glömde nästan bort att dricka den. Den här kvinnan var verkligen lättpratad och trevlig tänkte han. Kanske hade hon väckt upp något i honom som han hade försökt glömma Att livet faktiskt inte bara består av arbete. Han smuttade på whiskeyn och tog lite jordnötter medans Rebecca pratade på om allt möjligt. När de landade på Charles De Gaulle flygplatsen föreslog Rebecca att de delade en taxi eftersom det visade sig att de faktiskt hade bokat rum på samma hotell.

Hans rum låg på fjortonde våningen och hennes några våningar över det.När de klev ur taxin så föreslog hon att bjuda på något att dricka på sitt rum och så ville hon visa ett bildcollage på sin senaste utställning. som hon hade i ett album. Varför inte tänkte Jack och sneglade på sin klocka lite diskret. På väg upp till hennes rum i hissen så började tankarna vandra iväg på Jack. Var detta så klokt? Han tänkte för sig själv att han betedde sig som en amatör. Men samtidigt så var det ändå en del av honom som sa att det inte kunde skada att avvika lite från den ursprungliga planen. Bara så länge det inte drabbade hans uppdrag och det kunde han inte se att det skulle göra. Rebecca tände belysningen och la sin resväska åt sidan. Sen tog hon två lite större glas och hällde först upp det som såg ut att vara vodka till sig i det ena glaset. I en väggspegel såg Jack hur hon snabbt tog fram ett litet smalt rör med något vitt pulver i och hällde ner det i det andra glaset som var ämnat för Jack. Genast förstod han vad det rörde sig om.

Denna "Rebecca" var egentligen en s.k "svala". D.v..s kvinnliga ryska agenter som förförde agenter och officerare som tillhörde västmakterna i syfte att mörda dom och ibland utöva utpressning i för att få fram information. Rebecca gick mot honom och log sitt bredaste leende och sträckte fram glaset mot honom. han slog glaset ur handen på henne och var på väg att dra sin pistol. Den kvinnliga agentens ansiktsuttryck förvrängdes snabbt och innan jack hade hunnit få fram sin pistol hade hon dragit fram en kniv, en stillet och hon kastade sig mot amerikanen och högg vilt. Jack hade blixtsnabba reaktioner något han hade tränat upp när han boxades i yngre dar. Så han flyttade sig i sidled så knivhuggen missade. Jack som vid det här laget fått fram sin pistol drämde till henne hårt i bakhuvudet och hon stöp framåt, blev liggande i några sekunder men reste sig igen. Jack tänkte att hon måste ha ett skallben av stål för en sådan smäll hade gjort de flesta medvetslösa direkt. Hon kom på fötter och stod nu med kniven i handen och såg rakt in i hans blå ögon hennes blick var hatisk och mordisk en blick Jack hade sett åtskilliga gånger i tjänsten. Han hade nu tagit några steg bakåt och riktade sin pistol mot henne.

- Släpp kniven. Som du ser så siktar jag på dig. På det här avståndet lär jag inte missa. Visserligen är jag lite jetlaggad efter flygresan men så dålig skytt är jag inte att jag inte skulle kunna sänka dig på det här avståndet.

Den ryska agenten svarade inte utan rusade mot honom med kniven i huggläge men det var en meningslös handling. Jack kramade bara avtryckaren lite så stoppades hennes attack effektivt och permanent. Jacks beväpning bestod av en Smith & Weason 38 kalibers revolver som var ljuddämparförsedd så ingen kunde ha hört skotten som avlossades. Han gick fram till hennes livlösa kropp och kände på halspulsen men det var som han trodde hon var död. Båda skotten som Jack hade avlossat hade träffat henne i trakten för hjärtat så döden var ögonblicklig.

Efter en snabb genomsökning av hennes id-handlingar så fick han veta att hon egentligen hette Olga Kozlova och då sannolikt tillhörde KGB. Fast den upplysningen stod givetvis inte i hennes pass. Jack tittade på sin klocka hon var tjugo över fyra på eftermiddagen. Några telefonsamtal senare och de franska kollegorna hade skickat dit folk som skulle forsla undan kroppen. Jack tog hissen ner till sitt rum medans han funderade på hur detta egentligen hade gått till. Hade CIA en mullvad? Den här operation Shadow var ju självfallet  hemligstämplad.  Varför och hur befann sig denna Kozlova på planet och och i Paris? Det kunde ju naturligvis omöjligt röra sig om en slump. En teori var att KGB helt enkelt lät skugga honom och om så var fallet då var operationen fortfarande inte röjd alltså.

Men det kunde han ju inte vara helt säker på heller. Det normala förfarandet i sådana här lägen var annars att man hörde av sig till ledningen så fick man invänta order om hurvida operationen skulle fortsätta. Han hade tills i morgon på sig att bestämma sig för dagen efter kl. 17.00 skulle operation shadow att inledas. Gaston bodde i rummet bredvid hans och naturligtvis var den franske agenten införstådd med vad som skulle hända. Att en rysk agent skulle försöka ta livet av honom. Det var ju det som gjorde det extra vanskligt för om nu oprationen var röjd till ryssarna då visste dom ju mycket väl om att Jack befann sig här i Paris.  Nej han insåg att han måste ha en second opinion om vad som skulle ske nu. Så han slog en signal till de franska kollegorna igen från sin hotelltelefon och sa kodordet och någon timme senare knackade det på dörren. Jack öppnade med pistolen bakom ryggen beredd om det skulle bli action. Där stod en man i hotellpersonalens klädsel och räckte fram ett förseglat kuvert. Jack frågade efter lösenordet och mannen svarade blue book vilket var rätt lösenord. Han stängde dörren och sprättade upp kuvertet och läste dess innehåll. Där stod kort och gott grön skog hela vägen fram. Det var en kod som betydde att operationen skulle fortsätta  Oklart fortfarande om Bulatov visste om att Jack var i Paris men eftersom dom ville att han skulle fortsätta så var det just det han tänkte göra.

Samtidigt i rummet bredvd satt en rödlätt man med fräknar och blå ögon och läste igenom en kodbok. Det var Gaston, en 34-årig agent som var anställd av franska DGSE -  Dierection Géneralre de la Securite´´Exterierue.

Han tänkte på morgondagens event hur det skulle gå och så. Han var inte rädd för döden eller att stupa i tjänsten men samtidigt tyckte han att 34 var lite för ungt för att avsluta sitt liv vid den späda åldern. Men han visste ju att Jack Draper skulle bistå honom och det var bra för honom hade Gaston förtroende för. Tidigt nästa morgon i en annan del av hotellet så gjorde sig Bulatov klar. Han gick igenom utrustningen, pistolen satt i axelhölstret, tre extra magasin i vänster rockficka, en kniv i hölster fäst rund vänstra vaden och slutligen två handgranater en i varje rockficka. Fast det var många timmar kvar tills han skulle skrida till verket så ansåg den ryska agenten att det gällde att vara väl förberedd och ute i god tid. På Jacks rum på en annan våning höll han på att duscha och borsta tänderna och gick igenom händelserna som skulle utspela sig på hotellet i huvudet.

Med lite tur och mycket skicklighet så kunde Bulatov röjas ur vägen en gång för alla. Jack tog hissen ner till matsalen för att äta en tidig frukost. Han la märke till en man i ljusgrå kostym med svarta solglasögon som verkade förfölja honom. I jacks yrke lärde man sig snabbt när man var skuggad och det var ganska uppenbart att han blev det nu. Mannen i den grå kostymen var lätt gråhårig och kanske runt 45-50 och såg mycket spänstig ut. En KGB mördare tänkte Jack. Såvida han inte tillhörde antingen CIA eller DGSE och Jack inte hade blivit informerad om att ännu en person var inblandad i operationen. 

Det fanns bara ett sätt att ta reda på det och det var att se till att få mannen efter sig så att Jack kunde övermanna och förhoppningsvis förhöra honom. Efter frukosten strosade amerikanen lugnt omkring ikring receptionen på hotellet allt för att försäkra sig om att den förmodade fiendeagenten verkligen skulle förfölja honom. Det gjorde han det märktes tydligt så Jack tryckte ner hissen och tog god tid på sig så att förföljaren verkligen skulle hinna med. Precis innan hissdörrarna stängdes så kom mannen i den grå kostymen in i hissen där Jack redan stod. Dörrarna stängdes och Jack tryckte på knappen för våning 14 och inväntade mannens agerande. Ingenting hände så när hissen började röra sig så kastade sig den kraftigt byggda amerikanen mot den gråhårige mannen och tog ett stadigt tag om hans krage och lyfte upp honom. Han krävde att få veta vem mannen var och varför han förföljde Jack. Till svar fick Jack en dansk skalle följd av en skur snabba knytnävsslag som träffade en något oförberedda amerikanen hårt i ansiktet. Jack blödde näsblod och hade fått läppen spräckt, slagen som han fick motta hade sänkt en som inte var en van boxare vilket ju Jack var och han märkte att hans motståndare också var det. Det märktes på sättet han rörde på sig och hur han slog. Folk som inte har tränat boxning slår inte på samma sätt som en utbildad boxare. Smärtan gjorde Jack bara ännu argare och han hade fått näsan knäckt många gånger under sin boxningskarriär och nu var den antagligen inte ens knäckt för han kändes skillnaden. Hade näsan varit knäckt så hade han haft så ont att ögonen tårades, mer än vad dom gjorde nu i  alla fall. Nu får vi se vad denna mannen går för tänkte Jack.

Jack slog en skur slag mot motståndarens ansikte men han stod pall Istället tog han ett struptag på amerikanen och närmast lyfte honom från golvet. Han var fruktansvärt stark tänkte Jack som kände hur han inte fick luft och nu började det handla om sekunder innan han blev metvetslös. Med sidorna på händerna allt vad han orkade slog Jack den gråhårige mannen rakt på öronen med karateslags liknande slag det räckte för att han skulle tappa taget och vackla bakåt och Jack landade på föterna och gav motståndaren ett hårt slag på käken. Inte heller det stoppade honom och båda männen var nu blodiga och andfådda. Den här killen var särskilt seg tänkte Jack och det måste till mer våld för att stoppa honom. Innan den amerikanska agenten hade hunnit skrida till verket slog mannen i den grå kostymen en 3-4 slag mot Jack som träffades och tillfälligt föll bakåt men var snabbt uppe igen. Då kom han att tänka på en gammal närstridsinstruktör som han hade haft inom CIA som sa att en riktigt hård spark på bollarna slår de flesta ur spel åtminstone tillfälligt. Så Jack tog i allt vad han orkade och sparkade mannen på just det stället där män är som känsligast och mannens ansikte förvreds till en smärtfylld grimas och han tog sig för skrevet. Nu gällde det att passa på det förstod Jack så man matade på med ett, två, tre, fyra och slutligen fem riktiga knockoutslag mot ansiktet på den nu omtöcknade motståndaren och sen avslutade han med ett knä  mot mellangärdet och en skallning som fick blodet att spruta. Sakta gled den nu besegrade fienden ner på golvet med en suck och in i medvetslöshetens land. 

Jack hade ont i hela ansiktet, hade blod i munnen, spräckt läpp, näsan kändes som om någon gett den ett slag med en slägga. Några kindtänder kändes lösa, händerna och armarna var ömma revbenen värkte. Han hade en huvudvärk från helvetet men kunde ändå inte låta bli att imponeras av denna personens förmåga att utdela och motta stryk. Nu behövdes något att binda honom med innan han vaknade. Jack stannade hissen, gick ut i korridoren och hittade till sist en städskrubb som var olåst och där inne fann han en lång hopvirad tvättlina av seg hårdplast på utsidan, det fick duga så han tog det med sig och återvände till hissen och band fast den medvetslösa mannen. Sen åkte han upp till till sin våning och släpade in fången på sitt rum och ringde efter folk som kunde komma och hämta honom. Medans Jack väntade på det tryckte han i sig värktabletter och la sig på sängen ovan på överkastet för att vila lite efter dessa strapatser.

Han måste ha somnat till var när han åter vaknade var hon nästan fyra på eftermiddagen. Han for upp och gjorde sig klar och det gick ganska fort. Tjänstevapnet hade han på sig plus fler magasin och en extrapistol i ett benhölster vid smalbenet plus en kniv i hölster innanför byxlinningen.  Det blev en nervös väntan och Jack beslutade sig för att gå ut ur rummet lite tidigare för att vara på plats i tid. Enligt den överensskomna planen så skulle Gaston visa sig så att Bulatov såg det och sedan låta sig skuggas så att Jack kunde göra resten.  Den unge franske agenten var redan på plats och inte långt därifrån fanns Bulatov som nu skred till verket i förtid. Runt hörnet på hotellkorridoren där Gaston stod kom Bulatov smygandes med draget vapen, han så Gaston från sidan cirka 20-25 meter ner i korridoren, lite för långt avstånd för att vara säker på att få in dödliga träffar tyckte Bulatov så han smög närmare med draget vapnen beredd att skjuta om han skulle bli sedd. Jack å sin sida kom nu precis gåendes ifrån andra sidan korridoren ovetandes om att mordförsöket på Gaston redan hade inletts.

Cirka femton meter skiljde nu mellan Bulatov och Gaston och ryssen öppnade eld han sköt en 4-5 skottt och tre av dom ven antingen förbi eller slog i väggen. Ett av dom borrade sig in i Gastons högra smalben och den sista kulan rispade hans skalle. Fransmannen föll och Jack började springa mot Gaston han förstod nu att Bulatov var i full färd med att försöka skjuta hans franska kollega. Precis i sista sekunden när Bulatov skulle ge Gaston nådastöten kom Jack rusandes med draget vapen och sköt mot den ryska agenten som träffades i armen, axeln och ett köttsår i sidan. Bulatov tappade pistolen och rusade blödandes iväg runt hörnet med Jack efter sig som hade stannat till för att ladda sitt vapen. Bulatov tog fram en granat, tog ut sprinten och rullade iväg den mot sin amerikanska förföljares håll. Jack så handgranaten och kastade sig flera meter bakåt efter en tjurrusning och denna manöverna räddade hans liv.explosionen nådde honom aldrig och han träffades inte heller av splitter. 

Han reste sig och sprang med omladdat vapen efter ryssen som nu var utom synhåll men det var lätt att följa blodspåren så som han blödde från sina skador. Bulatov hade också laddat om och stod nu och väntade på sin fiende att han skulle komma runt hörnet så att  han kunde göra slut på sin amerikanske motståndare.. Bulatov var yr av blodförlusten och han svettades det blev Jack räddning för det gjorde att han inte riktigt kunde fokusera på att sikta bra. Så när Jack kom runt hörnet och ryssen sköt så missade alla skotten honom men Jack missade inte, på ett avstånd på kanske tio eller tolv meter tömmde Jack sitt vapen i bröstet på Bulatov som dog av den salvan.  Jack pustade ut och torkade svetten ur pannan, sparkade bort pistolen ur räckvid på den döde ryssen. Man vet aldrig tänkte Jack som nu skyndade sig för att hjälpa sin franska kollgega. När Jack kom fram till honom möttes hans av sjukvårdare och uniformerad polis. Som hade hunnit anlända då flera på hotellet ringt efter hjälp då de hört explosioner på hotellet.

Gaston tackade sin amerikanska vän och kollega.

- Utan ditt agerande hade jag inte levt. Sa han innan han bars iväg av sjukvårdarna. Jack återvände till sitt rum och ringde ett samtal och gav koden som indikerade ett lyckat uppdrag. Några dagar senare när vissa formaliteter med de franska myndigheterna var avklarade flög Jack hem igen och blev dekorerad för sin insats av Cia:s chef. Han erhöll även fyra veckors semester. Jack bokade en resa till Bahamas men innan han reste dit så passade han på att besöka sin ungdomskärlek susans grav. Han hade med sig en blomsterbukett och hade svarta solglasögon på sig. Hans ögon tårades bakom solglasögonen när han stod och betraktade hennes grav. Det var en solig och molnfri dag. När han stod där så såg han en lång, tunnhårig man i trenchcoat som närmade sig honom. Av gammal vana gjorde Jack sig beredd att dra sitt vapen. Han visste ju inte vad mannen hade för avsikter. När mannen med trenchcoaten var inom hörbart avstånd så sa han:

- Mr Draper?

- Vem undrar?

- Mitt namn är Botkin..... Jag tillhör " den andra sidan" om man säger så.

Jack hörde på brytningen att personen var ryss.

- Vad vill du mig då?

- Låt oss bara säga att vi har haft ögonen på dig. Vad skulle du säga om att komma och arbeta för oss?.....

                                                          HÖST I MOSKVA

1988 i ett sparsamt möblerat rum satt en lång, gänglig man i samtal med sina chefer. Den långe mannen med det mörka håret, det trevliga ansiktet fast lite sorgsna ögonen hette Malcolm Johnson. Han jobbade åt CIA och var kollega med Jack Draper fast till skillnad från Jack så var inte Malcolm "känd" av fienden på det sättet som Jack var. De hade haft lite olika uppgifter och funktioner inom sitt gebit. Malcolm hade inte sysslat lika mycket med

" våta" jobb. D.v..s likvidering av fiendeagenter och sådant. Malcolm var mer analytiker och tolk. Men han hade genomgått samma utbildning som Jack och kunde sina saker. Joseph " Joe" Healy satt mitt emot honom och bredvid honom satt två högdjur som antagligen tillhörde Pentagon. Malcolm hörde hur dom tisslade och tasslade sins emellan. " Det är otroligt likt."  "Skulle kunna vara tvillingar." Malcolm förstod inte riktigt vad det handlade om men det skulle han förhoppningsvis snart bli varse.

- Så här ligger det till. Sa Joe och tittade honom djupt in i ögonen.

- Det finns en rysk spion vid namn Zory Dragomirov som CIA har planerat att kidnappa och förhöra. Malcolm såg frågande ut.

- Så var kommer jag in i bilden sir?

- Jag kommer till det. Men den här operationen kommer att vara den farligaste du någonsin kommer att bli ombedd att utföra. Jag säger OMBEDD för vi kommer inte att beordra  dig till att genomföra denna operationen.

Malcolm log.

- Klart att jag är med vad det än gäller sir. Säg bara vad ni vill att jag ska göra. Joe fick en bunt fotografier från pentagonmännen som han överräckte till Malcolm. Fotografierna föreställde en mörkhårig person som var en exakt kopia av Malcolm fast lite annorlunda klädd och bilderna verkade vara tagna på platser som han inte kände igen. Det var nästan som att se sin egen tvillingbror det var enastående!

-  Det här är ganska nytagna bilder på Zory Dragomirov som du ser så är ni inte bara lika! Ni är otroligt lika till utseendet nästan som tvillingar och kopior. Det vi vill att du ska göra är att du ska spela rollen av Dragomirov tillräckligt länge för att vi ska hinna förhöra honom och få fram viss information som vi behöver. Om ryssarna vet om att han är i vårt förvar så kommer dom att vidta vissa åtgärder som gör att den informationen Dragomirov ger oss förmodligen kommer att vara nästan värdelös. Men om dom däremot tror att han fortfarande opererar fritt kommer dom inte att misstänka någonting och uppgifterna han förhoppningsvis lämnar oss hinner inte bli komprometterande.  När Joe slutat prata satt Malcolm och gapade och såg närmast chockad ut.

- Ursäkta mig sir. Men det låter fullständigt vansinnigt. Visserligen pratar jag flytande ryska och är väl införstådd i deras kultur men att spela den här mannen? Det låter som galenskap.

- Inte riktigt Malcolm. Vi har välutbildad personal som känner till Dragomirovs sätt att prata, hans kroppsspråk, gester, hur han äter ja allting! Du kommer givetvis att få genomgå en rigorös träning för att " bli" Dragomirov. Åtminstone för några dagar. Mötet avslutades och Malcolm hade tills nästa dag på sig att fundera. Klockan 08.00 på morgonen måste han inkomma med ett besked.

Malcolm åkte hem till sin familj. Han hade fyllt 43 år för inte så länge sedan. Hans fru Pamela jobbade som resurslärare på en skola för handikappade barn. Hon var 41 år och de hade varit gifta i 20 år och de hade två barn tillsammans. Senare den kvällen såg han sig i spegeln och funderade djupt på vad detta uppdrag kunde egentligen kunde innebära. Hittills hade hans liv varit väldigt bra och friktionsfritt. Vad gav han sig nu in på? Om han åtog sig uppdraget förstås. Ansiktet som stirrade tillbaka på honom i spegeln föreställde en mörkhårig man med bruna ögon. Han såg trevlig ut men även ganska vanlig. Han kunde lika gärna ha varit bilhandlare eller jobbat på något varuhus eller som mekaniker.

Malcolm hade varit studiebegåvad redan som ung och hade lätt för att lära sig språk och att ta in ny information allmänt. På college och high school var han känd som  en duktig schackspelare.        Han brottades med sitt samvete. Han visste mycket väl att det var emot reglerna men han anförtrodde sin fru uppdraget han hade blivit erbjuden nu.

- Så vad tycker du att jag ska göra?  Hon såg tillbaka på honom med stora, sorgsna ögon och kramade honom.

- Gör det du känner är rätt för dig Men jag vill inte förlora dig. Hon kramade om honom och han blev också väldigt känslomässigt berörd av hela situationen. Den natten sov han mycket oroligt och låg och vände och vred sig länge i sängen. Till sist gav han upp, gick ur sängen och lämnade sovrummet och gick och tog lite mjölk ur kylen som han drack direkt ur förpackningen. Han satte sig vid köksbordet och då fattade han beslutet att han skulle genomföra operationen. Han hade svurit en ed.

En ed att försvara landet mot alla dess fiender såväl inre som yttre. och så fick det bli. Tidigt nästa morgon träffade han en f.d rysk agent som hette Viktor Orlov som nu skulle bli hans mentor under utbildningen. Denna Orlov  hade känt Dragomirov sedan de växte upp tillsammans  i utkanten av Moskva. Orlov var 49 år, lång och smärt, väldigt blek och hade nästan grå ögon. Håret var bakåtkammat och han liknade nästan en rysk version av Vincent Price fast utan bockskägget. Malcolm blev också presenterad  för en dramatikerlärare som skulle ge honom skådespelarlektioner. Denna läraren var en ljushårig, något kortvuxen engelsman    med ett jovaliskt sätt och pigga blå ögon och han hette Ian Baxter.

Det första Malcolm fick lära sig var att imitera Dragomirovs gångstil. Han rörde sig raskt och bestämt och verkade nästan alltid ha bråttom. Det tog inte särskilt lång tid för Malcolm att   öva in just detta sätt att gå eftersom det påminde ganska mycket om hans egen gångstil. 

-  Bra! Nu ska vi träna på att använda gester Sa Orlov och såg nöjd ut med vad han hade bevittnat hittills. Och så visade ryssen att Dragomirov använde händerna ganska mycket när han pratade. Yviga gester och mycket rörelse var det. Något som den amerikanska agenten inte gjorde personligen och det var antagligen ett kulturellt fenomen. Nordamerikaner och nordeuropeer använder i regel inte händerna så mycket när de pratar.

Malcolm fick veta att Dragomirov levde ensam och det var tur det. För en eventuell fru eller flickvän hade aldrig gått på att Malcolm var Dragomirov hur lika de nu än var.  Eller hur bra han nu än lyckades spela den här ryssen. 

-och träna på att försöka se kall, hård och arrogant och oberörd ut för så ser Dragomirov ut oftast. Hurdan är ryskan förresten? sitter språket som det ska?

- Da! Jag pratar väldigt bra ryska.    Sa Malcolm på flytande ryska.

- Mycket bra! Orlov såg nöjd ut.

-  Se till att nästan alltid ha ett halvfullt vodkaglas i handen också. Om nu KGB ska köpa att du är Dragomirov. Och en sak till. Flacka inte med blicken, Dragomirov flackar inte med blicken någonsin. Som den psykopat han är visar han heller aldrig några känsloyttringar och väldigt lite känslor överhuvudtaget.  Under veckorna som förflöt tränade Malcolm på bra och snart var han så bra på att imitera Dragomirov att nästan ingen människa kunde märka skillnaden. En dag när Malcolm satt på sitt kontor och läste igenom några dokument knackade det på dörren som redan var lite på glänt.

Malcolm hajade till när han såg vem det var. Ett mycket välbekant ansikte, nämligen Jack Draper.

-

Tjena Mal! Jag ville bara lyckkoönska dig nu med den här operationen beträffande Dragomirov

Den blonde agenten log sitt soligaste leende

- Hur kan du känna till det? Jag trodde att det hade den högsta säkerhetsklassen. Sa Malcolm förvånat.

- Ja men if the shit hits the fan. Så är det jag som kommer att bistå dig.  Malcolm såg nöjd ut med den vetskapen.

- Men är inte du röjd av Warzsawapaktens agenter och av ryssarna?

- Låt grabbarna på passförfalskningsavdelningen bekymra sig om den saken Mal. Och om möjligt och vid behov så kan man som bekant förklä sig och göra vissa smärre  ändringar med sitt utseende. Det är ju inte så att ryska gränsvakter och passpoliser vet vem jag är.

- Det är sant. Replikerade Malcolm. De båda männen skiljdes åt efter att ha skakat hand och efter att Jack hade lyckoönskat sin kollega. Med Jack Draper i sin ringhörna så vad kunde egentligen gå fel? Tänkte Malcolm.

Många mil bort i Sovjetunionen höll Dragomirov på att meditera hemma i sin lägenhet som han brukade göra varje kväll exakt kl 19:00.  Han hade en LP-skiva på samtidigt och den spelade Tjajkovskij, pianokonsert nr 1 på låg volym. I runt 45 minuter brukade han meditera och efter det kollade han alltid på sin rysktillverkade klocka av samma modell som marinen använder.

Zory Dragomirov var 46 år och en erfaren agent. Hans numer avlidne far hade slagits i " det stora fosterländska kriget." Som det kallades för från ryskt håll när man slogs mot nazisterna under andra världskriget. Boris Dragomirov hette hans far och han hade varit en bullrig vitryss med ett stort, svart skägg. Han hade sårats många gånger särskilt under slaget vid Stalingrad och värsta skadan blev också den sista. En granatskärva i benet  ungefär vid knäet gjorde honom permanent halt för resten av livet och han självmedecinerade med vodka hela återstoden av sitt liv, gärna direkt ur flaskan.

Det var därför Zory nu hade fått en viss svaghet för just Tjajkoskij som även var hans fars favoritkompositör. I sin spartanskt inredda lägenhet stod ett inramat fotografi av hans far iförd sin uniform med k-pisten i handen och två kamrater bredvid sig, alla tre glatt leendes mot kameran. Zory blev lite sorgsen när han nu stod och tittade på och höll i fotografiet av sin bortgågne far. För sitt inre drog han sig till minnes deras fisketurer och jaktrundor tillsammans och hur kul det hade varit och hur ung Zory var när han lärde sig att hantera vapen. 

Särskilt en gång höll det på att gå riktigt illa med den unge Zory. Han hade kommit bort en bit från sin far under en jaktrunda och det bar sig inte bättre än att den unge ryssen träffade på en ilsken björnhona som hade ungar i närheten. Han fick upp sitt gevär och sköt men kulan dödade inte björnen utan tog i bröstet och den rasande björnhonan kastade sig över Zory som for omkull som en pappdocka.. Björnen bet honom i vänstra axeln och rev honom hårt med klorna rakt över bröstkorgen så att han vrålade av smärta och snön färgades röd av hans blod som pulserade ut ur hans sår. Smärtan var outhärdlig och björnhonan gjorde sig klar att bita honom i halsen och den svårt skadade Zory såg hur besten närmade sig honom för att ge honom nådastöten. När björnens tänder var 1 cm från Zorys hals så ekade ett skott i skogen och björnens huvud förvandlades till en blodig massa och den rasade ihop död med en suck. Det var hans far Boris som hade kommit till hans räddning i sista ögonblicket. Zory tillbringade fyra veckor på sjukhus efter björnattacken och han hade ärr kvar än idag där björnen hade rivit honom. 

Han ställde ner fotografiet, fyllde på sitt vodkaglas och svepte innehållet. Han tittade ut genom fönstret , det snöade lite ute och var ganska kallt. Fast det bara vara höst så kändes det mer som vinter. I USA hade Malcolm fortsatt sin träning och utbildning för att lära sig att imitera Zory. Och nu gjorde han det så bra och övertygande att även Orlov var nöjd. Och ganska imponerad över hur bra Malcolm faktiskt hade lyckats träna in Zory Dragomirovs sätt och vanor. Den riktigt svåra biten skulle bli att knäcka Zory under förhör och att få honom att prata.

Men CIA och dess ledning trodde sig veta exakt vilka knappar man skulle trycka på. Man hade starka indikationer på att Dragomirovs depression och alkolism berodde helt enkelt på att han förmodligen inte trivdes så bra i Sovjetunionen. Så kunde man då locka honom att hoppa av till väst och till USA i synnerhet så skulle man förmodligen kunna dyrka upp honom. Med löfte om ett tryggt liv i valfri amerikansk stat, en pension livet ut och ett tryggt liv i utbyte mot just den informationen som CIA var ute efter, så skulle han förhoppningsvis falla till föga.

Svårigheten med det hela var ju att lyckas övertyga KGB om att Malcolm var Zory tillräckligt länge och helst utan att Malcolm kom till någon skada och/eller blev röjd.

Cirka en månad senare en kall, snöig dag i utkanten av Moskva vaknade Zory tidigt. Hans huvud värkte, det blev visst för mycket vodka igår tänkte han. Han  gick ur sängen, borstade morgongruset ur ögonen och kokte lite kaffe. Han tittade på klockan, än var det gott om tid till han skulle vara på kontoret i KGB-byggnaden. Efter en lång dusch klädde han på sig och var klar för att ge sig iväg till ännu en arbetsdag. När han kom ut så fällde han upp kragen på sin överrock. Det var en sådan där riktigt kall höstdag fast med vinterklimat som det kunde bli i Ryssland vid denna tiden på året. Så att vid varje utandning så syntes det i luften att det var kallt och bistert.

Inte långt ifrån där Zorys vinröda Lada Samara stod parkerad stod en svart Mercedes fyradörrars med helt tonade rutor. Märkligt tänkte Zory, har KGB av någon anledning börjat spana på honom även på fritiden? 

Han tog ingen mer notis om den saken utan tog fram sin fönsterskrapa, och började skrapa framrutan på sin bil.

Då fyra mörkt klädda män steg ur bilen och började att röra sig mycket snabbt mot honom. Den som var först framme tog ett grepp runt hans handled så att han inte kunde få fram pistolen. Med sin andra hand klippte Zory till honom hårt och han släppte greppet. Men nu var de andra männen också framme och slängde sig över honom och höll fast honom så att han inte kunde röra sig. En av de främmande männen la en näsduk indräkt i kloroform över Zorys mun och näsa. Efter bara en halv minut så slocknade den ryske agenten och han blev inlastad i den svarta Mercedesen. Och hans dubbelgångare i Malcolms skepnad steg ut. Nu började allvaret och den svåra biten tänkte Malcolm. Nu gällde det att leva sig in i rollen. Tre timmar senare passerade  det amerikanska agent-teamet  passkontrollen i Moskva med sina skickligt förfalskade pass och Zory Dragomirov var fortfarande medvetslös för man hade gett honom en injektion sömnmedel också. Men till passkontrollen sa amerikanerna att deras kamrat var sjuk. Efter viss tvekan tilläts de passera och resan till USA tog sin början. Malcolm anlände till KGB-högkvarteret i Zorys bil. Han klev upp för en lång, bred trappa där det stod beväpnade militärer och vaktade ingången. Malcolm visade sitt passerkort som man hade tagit ifrån Zorys rockficka och han blev insläppt efter att vakterna hade intagit enskild ställning.

Hittills går det bra tänkte han men inombords slog hjärtat i 200 slag i minuten kändes det som. Han kände till byggnaden och dess rum eftersom han hade fått det beskrivit för sig av Orlov och hade sett foto på det. På väg till sitt kontor stötte han på en smal, tunnhårig man med vit skjorta och slips. Den okände mannen började samtala med honom. Malcolm sökte i minnet. Vem var mannen? Dragomirov kunde ju mycket väl ha hunnit skaffa sig nya bekanta och eventuellt fått nya kollegor sedan Orlov hade hoppat av. Efter ett kort och lite förvirrat samtal fortsatte Malcolm in på kontoret och stängde dörren bakom sig. Den okände ryssen verkade inte misstänka någonting även om han såg lite konfunderad ut.  Någon timme senare blev Malcolm inkallad till KGB-chefen Boris Ivanoff. En lång, välbyggd man med blå ögon och lite lätt grånat hår som var bakåtkammat. Han log sällan och verkade ganska torr och lite bister på det där viset som en del ryssar är. Mötet avhandlade administrativa frågor och inte heller Ivanoff verkade misstänka någonting.

Teamet med Dragomirov hade landat i USA och Zory hade hunnit vakna och blev förhörd av CIA. Han verkade inte särskilt medgörlig och svarade inte på frågorna. Tills man nämnde det här med avhopp och löfte om en pension livet ut. Då började han se lite mer intresserad ut. Det var Joe som ledde förhöret med Zory.

- Men om du accepterar det så måste du åka tillbaka till Sovjetunionen igen och låta vår man i Moskva få respass hem igen. Ryssen nickade lite tveksamt. Men han insåg att amerikanska dollar var mer värda än ryska rubel. Dessutom var sommarhus i Florida långt bättre än en datja vid svarta havet tänkte han. Joe å sin sida kunde inte tro sin tur! Det gick ju mycket lättare att övertala  Dragomirov än vad han hade trott.

I Moskva gjorde sig Malcolm klar för att åka "hem" D.v.s till Dragomirovs lägenhet. Han sa på återseende till kollegorna och gick för dagen. Han noterade snabbt att en ljushårig man, väldigt blek man i trenchcoat följde efter honom. Malcolm ökade farten och det gjorde ryssen också. När amerikanen nådde fram till sin bil vände han sig om för att se var förföljaren befann sig men då såg han ingen. Han skrapade framrutan snabbt och körde iväg. Ganska snart såg han hur en svart Lada följde efter honom. Malcolm svor till och tryckte på gasen vilket resulterade i att den förföljande bilen gjorde detsamma.

Jakten gick hela vägen till bostadsområdet där Zorys lägenhet låg. Malcolm parkerade bilen och drog sitt vapen. Han såg den svarta Ladan komma rullande och bakom ratten satt mannen i den ljusa trenchcoaten. Malcolm gjorde sig beredd att skjuta, bilen stannade och mannen klev ut ur bilen och började att gå mot amerikanen som hade vapnet i sin rockficka beredd att antingen dra det eller skjuta genom rocken. Den ljushårige gjorde en gest att Malcolm skulle vara lugn.

- Varför förföljer du mig?

- Jag har ett förslag som vi båda skulle tjäna på. Sa den ljushåriga mannen och log brett.

- Vad skulle det vara?

- Jag vet vem du är. Eller rättare sagt vem du INTE är. Malcolm började känna sig stressead. Det gällde alltså någon form av utpressning och det verkade som om denna personen trodde sig veta att Malcolm inte var Dragomirov.

- Vad menar du? Amerikanen försökte spela obrydd och oförstående.

- Kom igen! Spela inte dum! Du är inte Zory Dragomirov det vet jag. Jag har känt honom i 20 år. Så frågan är vem är du egentligen? CIA? Mossad? kanske MI 6?  Det spelar ingen roll för mig men jag vill ha 50.000 dollar för att mitt minne ska förbli blankt. Malcolm började känna paniken stiga och förstod nu att det bara fanns en lösning på detta problemet. Mannen måste dö men han kunde inte gärna skjuta honom så här öppet det var för riskabelt.

- Följ med in och diskutera det över ett glas. Föreslog Malcolm och till sin förvåning gick mannen med på det snön knastrade under deras skor när de gick. Jag skjuter honom så fort vi kommer in tänkte Malcolm. När de kom in i samma ögonblick som den amerikanske agenten skulle dra sin pistol tog ryssen ett grepp om om hans handled och ett om hans hals. Snabbt avväpnades Malcolm och ryssen tog några steg ifrån honom för att  skapa lite rum mellan sig och sin motståndare. 

- Jag var förberedd på något sådant. Så lätt går det inte. Du har nu fyra dagar på dig att skaffa fram pengarna som jag begärde. Jag skriver ett testamente som i händelse av min död genast går i väg till KGB. Och sen gör jag en kopia på det och placerar i mitt kassaskåp på på KGB och förutom jag själv så är det bara chefen som har kombinationen. Så alla försök att mörda mig är meningslösa. Ryssen siktade fortfarande på Malcolm  men han drog ut magasinet och slängde pistolen på golvet. Nu går jag men som sagt fyra dagar är det som gäller.

Mannen gick och Malcolm visste vad som måste göras nu. Han körde raka vägen till amerikanska ambassaden i Moskva med ett meddelande att han måste kontakta sin chef. Ett par timmar senare knackade det på dörren i Malcolms/Zorys lägenhet och där stod en man som med en kraftig amerikansk accent sa lösenordet och Malcolm överlämnade ett meddelande skrivit i schiffer och delvis kodat.

Senare den kvällen anlände samma man med svaret som Malcolm genast började avkoda. Då fick han reda på att CIA nu skickade in Jack för att ta hand om problemet. Han fick också veta att den ljushårige ryssen hette Viktor Kurgan och var farlig, hänsynslös och en erfaren KGB-agent. Malcolm fixade till något att äta till kvällsmat och åt några ryska korvar framför teven. och gick sedan och la sig. Standarden var ju inte riktigt vad han var van vid direkt.  Han vaknade tidigt nästa morgon och ringde till sin arbetsgivare och sa att han skulle komma in lite senare och att det fanns saker han måste ordna med. Malcolm tittade nervöst på klockan. Snart så skulle Jack anlända men Malcolm gick och la sig ett par timmar innan dess. Han vaknade med ett ryck av att det ringde på dörren så han öppnade och där stod Jack som genast gick in i lägenheten. Jack kände till hela historien och han hade ett förslag.

- Kurgan är inte så smart som han tror.

- Hur menar du?

- Det finns en stor lucka i hans plan. Det han inte tänker på är han sa inget om att något skulle hända om han tillfälligt försvann.

- Du menar kidnappa honom?

- Ja tillräckligt länge tills Dragomirov kommer tillbaka.

-  Och efter det då? Det är som att hålla en tiger i svansen. Vi kan inte eliminera honom då går testamentet i väg till KGB.

- Jo för då är Dragomirov på plats och det som står i testamentet stämmer ju inte. Och Kurgan kan inte bevisa något. Jack slog ut med händerna. Det är glasklart! Malcolm såg fundersam ut. Men tänkte ändå för sitt inre att Jack antagligen hade rätt. Dagen kom då Kurgan kom för att hämta sina utpressningspengar och istället möttes han av jack som öppnade dörren när han ringde på dörren och en vild kamp tog sin början. Jack fick in flera hårda smällar och det fick Kurgan också. Ryssen försökte dra sin pistol men Jack slog den ur handen på honom. Slagsmålet avbröts av att Malcolm kom springandes med sin pistol i handen och slog Kurgan i huvudet en 3-4 gånger tills han trillade ihop medvetslös.

Tillsammans bar de båda amerikanska agenterna in den medvetslösa ryssen och band fast honom vid en stol med munkavel för munnen. Nu var det bara att vänta tills Dragomirov hade återvänt till Ryssland sen kunde Malcolm och Jack återvända tillbaka till USA. Fram till dess så gick Malcolm till kontoret som vanligt och låtsades som om inget hade hänt. De hade ringt in en fejkad sjukanmälan å Kurgans vägnar så att ingen skulle undra var han blev av. Kurgan satt hela tiden bunden och tilläts inte komma loss ens för att äta utan de bara lossade lite på munkaveln och matade honom. Det blev mest färdigstekta köttbullar, frukt och vatten. Men utan att de båda amerikanska agenterna hade märkt det så hade Kurgan lyckats lossa repen en liten bit. Och han satt hela tiden och lossade lite i sänder. Ett tidskrävande arbete men förr eller senare så hade han lossat så mycket att han förmodligen skulle kunna ta sig loss helt.

Dragomirov var nu tillbaka i Ryssland och utväxlingen mellan honom och Malcolm skulle ske hade de fått besked om.  Så Malcolm gav sig i väg för att göra sig klar för detta och Jack passade Kurgan ensam. Kurgan som nu var mycket nära att få upp repen helt och Jack satt med ryggen mot honom i soffan och hade somnat framför teven. rysk tv var inte särskilt underhållande tyckte Jack som även var ganska trött och något uttråkad.

Då hände det, Kurgan kom loss och tog ett stryptag på den sovande Jack som väcktes abrupt. Han kände det som om en vägbom höll på att strypa honom. Men i ett sista desperat försök innan luften helt gick ur honom fick han tag i Kurgans handleder och vred honom allt vad han orkade framåt så att Kurgan slog en volt över honom och föll ner på golvet. Men ryssen han gav inte upp, utan han utdelade flera sparkar från en liggande position mot Jack och sedan reste han sig och rusade mot dörren och ut ur lägenheten. Jack följde efter och sköt flera skott efter honom som alla missade. Kurgan sprang ner för trapporna och ut ur porten och rusade iväg allt vad han kunde. En blå Lada med en kvinnlig förare kom körandes och Kurgan slängde sig på motorhuven och stannade bilen. Kurgan rusade runt till passagerarsidan och drog ut kvinnan och satte sig själv vid ratten och i samma sekund som han trampade på gasen så kom Jack rusandes och slängde sig in på passagerarsidan. En ursinnig kamp inne i den framrusande bilen tog sin början. Jack slog flera slag mog Kurgan som slog tillbaka vilt och Jack tog fram sin pistol men Kurgan lyckades vrida den ur handen på honom.

I detta vilda tumultet fokuserade Kurgan inte på vägen och det skulle visa sig bli ett kostsamt misstag. I 85 km/h 

körde dom rakt in i ett träd och båda männen for ut genom framrutan metvetslösa av krafterna de utsattes för.

Tio minuter senare vaknade kurgan först. Han hade hjärnskakning, en bruten vänsterarm, knäckt näsa, fläskläppar, blod i ena ögat, ena knäet var uppskrapat och axeln var ur led.  Strax efter vaknade Jack som hade brutit båda armarna, ena benet, hade hjärnskakning, fläskläppar, bruten näsa, flera lösa tänder, ena nyckelbenet var brutet och ett revben var också brutet. Kurgan sneglade ner på marken, där låg Jacks pistol och Kurgan plockade upp den. Det var ju väldigt svårt för Jack att försvara sig med så omfattande skador och två brutna armar. Kurgan höjde pistolen och siktade på Jack. Den svårt skadade amerikanska agenten var nu helt säker på att hans liv skulle ta slut här och nu.

Han såg beslutsamheten i ryssens ögon och ett sadiskt leende på hans läppar.

Så gjorde sig Kurgan klar för att krama  avtryckaren och Jack var beredd på att bli skjuten. Ett skott small av men den som föll ner till marken var inte Jack utan Kurgan. Ryssen föll ihop död, skjuten med ett skott mitt i pannan. Varifrån kom det skottet tänkte Jack och fick då syn på Malcolm en bit bort.  . Det visade sig att utväxlingen med Dragomirov hade blivit uppskjuten några timmar och Malcolm hade då återvänt så länge till bostadsområdet och där träffade han på en gråtande kvinna som kom gåendes längs vägen och berättade för honom att två män som slogs hade försvunnit i väg i hennes bil.

Som tur var hade då Malcolm följt efter till fots och timingen junde inte ha varit bättre. Hade han kommit 20 sekunder senare så hade Jack nog varit död. De hade tur och lyckades undvika ryska poliser och de stannade en bil och lyckades förmå föraren att skjutsa dom till ett sjukhus. Jack behövde ju läkarvård omgående och efter att ha sett till så att han blev inskriven så tog Malcolm kontakt med ledningen för CIA och fick veta att utväxlingen mot Dragomirov skulle ske följande dag. Malcolm åkte tillbaka till lägenheten och gick raka vägen till sängs efter en lång, varm dusch. Han var helt slut och somnade i stort sett genast. Nästa morgon var han tidigt uppe och åt en snabb frukost och tog sig till den  överenskomna platsen där utväxlingen skulle ske. Och Malcolm kunde resa hem igen och ett par veckor efter det så kom Jack till USA efter att ha skrivits ut från det ryska sjukhuset. Han hade blivit förhörd av KGB men kunde hävda diplomatisk immunitet tack vare att CIA försett honom med ett falskt diplomatpass.

Den sista pusselbiten som fattades var nu Zorys avhopp och man hade ordnat det så bra att under ett uppdrag i Bulgarien så hade CIA förberett hans avhopp. Zory Dragomirov hade manipulerat sin chef för att bli tilldelad detta uppdrag i Bulgurien i själva huvudstaden Sofia. Så när Zory och två stycken ryska kollegor till honom kom gåendes i Sofia nära floden Vladajska som kom det plötsligt fyra stycken joggare klädda i träningsoveraller och och kastade sig över Zorys kollegor och Zory visste att detta skulle hända och att det var CIA. s folk.  De båda ryska agenterna fick rejält med stryk av CIA-männen och rundsmörjningen avslutades med att de ryska agenterna kastades i floden till Zorys stora munterhet. 

- Bra gjort pojkar! Sa han och log och skakade hand med de amerikanska agenterna och de fem männen avlägsnade sig. Redan nästa dag landade Zory på amerikansk mark och hans nya liv tog sin början. Malcolm å sin sida återgick till sitt jobb som tolk, översättare och analytiker men ibland saknade han spänningen som ett jobb på fältet kan erbjuda. Jacks skador hade läkt bra och han hade tagit en långsemester för att fundera på vad han ville göra härnäst. En dag fick han ett märkligt brev. Avsändaren var anonym och den som hade skickat det hade bifogat en massa bilder på en tysk officer. Bilderna föreställde honom vid olika tillfällen, vissa var tagna under andra världskriget och andra efter kriget där han var iklädd civila kläder. I texten stod det: " Bilderna föreställer obersturmbahnfuhrer Erich Von Bezold. Krigsförbrytare med många oskyldiga liv på sitt samvete. Tros vara vid liv och befinner sig sannolikt i Argentina." Och så avslutades brevet med en vädjan om att Jack skulle spåra upp den här mannen och se till att han hamnade inför rätta.  Han tänkte i några minuter, tog upp telefonluren och slog ett välbekant nummer som han hade memorerat. På fjärde signalen svarade en välbekant röst.

-- Mal! Det är Jack. Vad säger du om en tripp till Argentina? Där ska vara fint så här års har jag hört.

                                                               Högt spel i Argentina

Vid en tysk hamn i april 1945 låg en tysk ubåt förtöjd. Hon låg där som ett präktigt plåtmonster med vattnet guppandes mot skrovet. Samtidigt jobbade en massa tyska matroser med att bära ombord utrustning, proviant, lådor och annat. De flesta matroserna unga, iklädda svarta benkläder med vita sjömansskjortor och matrosmössor som det stod " Deutche kriegsmarine" på. Två kostymklädda män stod och betraktade pålastningen. De var båda blond. över medellängd och de verkade vänta på någon.

Några minuter senare kom en helsvart Mercedes med tonade rutor körandes och en man i uniform kliver ut ur baksätet. Han gick fram till de kostymklädda männen och gav den sedvanliga  Hitlerhälsningen som genast besvarades.

-  Willkommen herr obersturmbahnfuhrer!     Sa en av de blonda männen.

- Danke sehr mein herr!                               Svarade den uniformsklädda mannenoch bugade lätt.

- Hon är sjöduglig gamla U-86. Snart är ni på betydligt  varmare breddgrader herr obersturmbahnfuhrer.

- Tack det är jag. Die vaterland kanske är sårat men vi ska resa oss igen. Pålastningen är snart klar ser jag meine herren.                                        Och så gick den tyske officeren ombord på den mystiska tyska ubåten.

1989 april månad.

Jack hade brevväxlat med personen bakom brevet beträffande Erich Von Bezold och de hade även talat i telefon ett par gånger. Det visade sig att mannen som inte ville uppge hela sitt namn, utan bara kallade sig Josef företrädde en organisation som spårade upp krigsförbrytare. De hade säkra indikationer på att Bezold bodde i Argentina fast under ett annat namn.   Jack träffade Malcolm på en bar över en öl för att diskutera ärendet.

- Är det inte lite väl riskabelt att diskutera hemligstämplade saker på en bar?

-- Tvärtom min käre Mal! Här är så mycket sorl så att ingen lyssnar på just oss.             Jack stoppade en näve jordnötter i munnen.

- Det lär aldrig bli sanktionerat Jack! Vår avdelning ska ju inte ens ägna sig åt den typen av ärenden det vet du.

Jag vet att du är personligen involverad i det här p.g.a din bakgrund.

- Vad menar du?   Jack spelade oförstående.  Malcolm log.

- Jag har läst din fil Jack. Din mor var polsk judinna och din far tysk desertör. Nu är jag ingen Sigmund Freud men t.o..m jag kan räkna ut sambandet.

- Ja men det är något mer än så..... det är....

- Vad menar du Jack?

- Detta handlar inte bara om gamla oförrätter. Det är något mer något större, jag vet det jag känner det på mig.

- Så jag ska åka till Argentina och riskera nacken för att du har en känsla? Är det så jag ska tolka dig?

Jack slukade innehållet i sitt glas, reste sig upp och la en sedel på bardisken.

- Jag åker hem och fortsätter att gräva! Jag ringer dig i morgon.

- Du vet att det är söndag i morgon....   men det var för sent Jack hade redan försvunnit. Malcolm suckade. Det måste finnas ett enklare sätt att förtjäna sitt uppehälle tänkte han.

Jack väcktes av att telefonen ringde fyra på morgonen, det var Josef med nya uppgifter och Jack antecknade frenetiskt. Efter det återvände han till sängen men vaknade igen 05.30, åt en lätt frukost och snörade sen på sig träningsskorna för att ge sig ut på en löprunda.. Han sprang längs trottoarer och folk, utan  att notera att han var betraktad. En parkerad Pontiac Firebird lätt beige till färgen hyste två mystiska män som spanade på honom med kikare och den ena knäppte bilder av Jack med en systemkamera. Ovetandes om dessa händelser joggade Jack vidare och avslutade så småningom sin runda.

När han kom hem upptäckte han till sin fasa att han haft inbrott hemma och tjuven eller tjuvarna hade verkligen vänt upp och ner på precis allt. Jacks anteckningar hade dom tagit och telefonsladden var avskuren. Efter att ha lånat en grannes  telefon för att ringa efter en reperatör återvände Jack till sin bostad. Vad handlade egentligen det här om? Nu var han mer övertygad än någonsin att fortsätta gräva i denna historien. Han var iaf  övertygad om att det handlade om betydligt mer än bara en officer som hade flytt till Argentina. Det var det många tyskar ifrån krigsmakten som gjorde i slutet av kriget, utan att anställa sådana här vansinnesdåd och inbrott. Men vad låg dolt under ytan? Det var det han ämnade ta reda på.

Måndag morgon möte med Joe Healy. Jack och Malcolm försökte övertyga sin chef om vikten att fortsätta gräva vidare i fallet von Bezold men Joe verkade inte imponerad.

- Varför tror du att inbrottet är kopplat till detta fallet Jack? Det kanske var vanliga knarkare?

- Knarkare hade aldrig gjort sig besväret att stjäla mina anteckningar sir. Det var där dom gjorde bort sig det var det som avslöjade det hela.

- Kanske det. Men vi ska ändå inte utreda detta överlåt det till våra israeliska kollegor.

- Detta är för stort för dom sir jag är säker på det. Dom kanske kan bistå oss men detta  måste vi sköta själva.

- Varför  får jag en känsla av att du vet mer än du berättar Jack?   Innan Jack han svara vände sig Joe mot  Malcolm.

- Vad säger du? Du brukar komma med kloka infallsvinklar.

Malcolm slog ut med armarna.

- Fråga inte mig sir det här är Jacks skötebarn men jag följer naturligtvis med om operationen får grönt ljus.  Joe funderade en stund, suckade djupt  och sa:

- Jag kommer antagligen att ångra det här fram till den dagen jag dör! Men ni två har ju alltid haft rätt hittills och gått från klarhet till klarhet. MEN! Och det är ett stort jävla men! Ingen vilda västern i Argentina! Ni har naturligtvis de vanliga befogenheterna att försvara er om ni blir angripna. Men börjar det dyka upp en massa lik i Argentina eller ännu värre ni blir arresterade av myndigheterna så kommer vi att förneka all kännedom om er existens.

- Den här byrån vill inte ha fler internationella skandaler och diplomatiska kriser! Hoppas att jag uttrycker mig klart nu!

Jack och Malcolm nickade.

- Bra! Då börjar vi arbetet med att hitta på falska identiteter till er.

Ett par veckor senare hade Jack och Malcolm putsat up spanskan och fått sina falska identiteter. De reste med förfalskade pass, presskort och under förespegling att de jobbade för en tidnig som hette " the golden pen."

På väg till Buenos Aires passade Jack på att läsa in sig på fallet medan Malcolm sov. Det blev några timmars intressant läsning. Erich von Bezold var född i Leipzig 1908. Han gick med i  tyska nazistpartiet 1929 och hade redan ett förflutet inom tyska krigsmakten och klättrade snabbt i graderna. Han hade varit verksam i Polen där han tjänstgjort vid ett utrotningsläger och personligen sett till att skynda på massavrättningarna. Han gifte sig 1930 och de fick sitt första barn 1932 familjens öde efter kriget framgick inte av denna rapporten. Jack var så fängslad av läsningen att han inte märkte att planet snart gick in för landning.

Efter att de båda amerikanska agenterna hämtat ut sitt bagage gick de mot en taxi för att åka till hotellet. Då kom det fram en man i vit kostym och spegelsolglasögon, han var svarthårig och hade mörka ögon och såg verkligen ut som en argentinare. 

- Mina  herrar. Mitt namn är Jose Guzman. Kan jag få besvära er om att få titta på era pass?

- Hur så?   Svarade Jack lite offensivt.

- Vi vet vilka ni är mina vänner.  Sydamerikanen log och gjorde en avvärjande gest.

-- Vilka är " vi"?         Flikade Malcolm in.

- Jag representerar en vänskapsorganisation till er kan man säga.

- Ah Argentinas underrättelsetjänst då.  Sa Jack mer som ett konstaterande.

- Jag varken bekräftar eller dementerar amigos. Men låt mig säga så här, vi vet vilka ni är och varför ni är här.

Ni har vårt motvilliga medgivande att fortsätta med största försiktighet. Inga blodbad Håll en låg profil amigos

- Det där har vi hört innan. Du är möjligen inte släkt med en landsman till oss vid namn Joe Healy? Skämtade Malcolm.

- Va? Vem?    Jack viftade avvärjande.

- Glöm det. Min kollega skämtar. Amerikansk humor.

- Comprende amigos. Men tänk nu på vad jag har sagt. Här ta mitt kort ni kan ringa mig oavsett tid på dygnet vid minsta lilla problem.                      Amerikanerna tog emot kortet och hoppade in i en röd & vit taxi som skulle ta dom till hotellet. Mannen som körde spelade hetsig sydamerikansk popmusik på radion på hög volym. Och hade säkert 20-25 olika krucifix fästa vid backspegeln. Malcolm lutade sig fram ifrån sin position i baksätet och sa med ett leende:

-  Ursäkta mig. Men hade inte sikten varit bättre utan så många krucifix?

- Si senor. Men vår herre är min co-pilot.

- Naturligtvis. Malcolm log mot Jack.

-- Om vi kommer fram levande till hotellet så kan vi fortsätta med vårt fall sen Jack.

- Med en sådan andre pilot så vem kan tvivla?  Sa Jack nöjt.       Efter en bilresa som aldrig tycktes vilja ta slut, flera incidenter som var nära att orsaka en olycka och en chaufför som förmodligen rabblat upp samtliga svordomar som finns i det spanska språket, så anlände de äntligen till hotellet. Jack betalade föraren och de tog sina väskor och begav sig in i hotellet. Det var ett ganska fint hotell med luftiga och mysiga rum. Hyggligt av firman att inte snåla på utgifterna tänkte Malcolm.  De hade fått rummen intill varandra och i Jacks rum så höll han precis på att packa upp och gå igenom sakerna. I Malcolms rum så hade han redan ställt sig i duschen för värmen i Buenos Aires var svår. När han stod där och lät sig svalkas av duschens kalla strålar så märkte han inte att någon höll på att bryta upp dörren. En man i klädd svart uniform dyrkade upp låset och smög försiktigt mot duschen. Han skruvade på  en cylinderformad ljuddämpare på en Luger och osäkrade vapnet. Fast Malcolm såg konturerna av en skugga i ögonvrån och duckade genast och det räddade honom från att bli genomborrad av de fyra skott som mannen avlossade., som i stället slog in i väggen så att kaklet dammade.

Gensat slet Malcolm åt sig duschmunstycket, vred på varmtvattnet på max och öppnade duschdörren och sprutade en massa hett vatten rakt i ansiktet på pistolmannen som skrek av smärta när det heta vattnet träffade hans ansikte. Han vacklade bakåt och tog händerna framför ansiktet, tillfälligt paralyserad av smärtan. Det var denna chansen Malcolm behövde, så han slängde sig ut ur duschkabinen och tacklade mannen allt vad han orkade med en riktig hockeytackling som skickade mannen i golvet och fick honom att tappa vapnet.

Malcolm skyndade sig att plocka upp pistolen, beordrade mannen att lägga sig på mage med händerna över huvudet. Sen passade Malcolm på att klä på sig och letade efter något att binda sin fånge med. Det enda han kunde hitta på att använda som rep var var att han skar ner persiennernas linor och band fast den svartklädda främlingen med händerna bakom ryggen och även i fötterna för att försäkra sig om att han inte skulle komma någonstans. När detta var gjort gick Malcolm och hämtade Jack som följde med in i hotellrummet för att förhöra fången.

- Vad heter du? Sa Jack med myndig stämma, men den svartklädda mannen bara skakade på huvudet.

-Vem arbetar du för och varför försökte du döda mig?   Fortsatte Malcolm. Men utan att få något svar han heller. Då tröttnade Jack, tog tag i mannen, gav honom ett par örfilar sen släpade han ut mannen på balkongen och hotade att kasta ner honom om han inte började tala. Den svartklädda skrek högt av rädsla och ville nu absolut tala.

-  Mitt namn är Friedrich och jag jobbar för von Bezold det är allt jag har att säga.   Det fick räcka ansåg de båda amerikanska agenterna. De ringde ett par telefonsamtal och ett par timmar senare kom en bil från Argentinas underrättelsetjänst och hämtade Friedrich för vidare förhör. Jack och Malcolm hade ju kvar den här Jose Guzmans kort så de visste vart de skulle vända sig i ett sådant här läge.

-- Mycket intressant. Inte nog med att von Bezold vet att vi är här han skickar även ut lönnmördare efter oss. Faktum är att jag har känt mig betraktad sen vi kom hit.  Sa Jack bestämt.

- Förstår vad du menar. Frågan är varför göra sig sådant besvär med att försöka döda oss? Vad är det dom döljer?

- Vi fortsätter i morgon jag går in till mig nu.

Jack gick och Malcolm skrev upp några stödanteckningar innan han gick och la sig. Nästa morgon efter  frukosten var avklarad satt Malcolm och Jack inne på Jacks rum och gick igenom anteckningarna och bilderna och diskuterade fallet då det knackade på dörren. De båda amerikanerna drog sina vapen i fall det skulle vara ännu ett attentat. Jack smög fram till dörren och tittade i tittögat och såg där en mörkhårig, ganska ung man som kanske kunde vara argentinare men han var inte säker. Försiktigt öppnade han dörren med vapnet redo men lite dolt.

- Mr Draper.   Mannen överräckte ett id-kort som var utfärdat av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yani Goldman, 29 år stod det. Mannen blev insläppt och berrättade en fantastisk historia.  Han hade sedan två månader tillbaka arbetat under täckmantel hos von Bezold som servitör och där hade han fått reda på en massa viktig information. 

- villan som von Bezold bor i skyddas av 75 stycken i svarta uniformer de flesta tyskar eller österrikare. De är beväpnade med k-pistar eller automatkarbiner, de har pistol som sekundärt vapen och alla har walkie talkie. Cirka två km från villan ligger von Bezolds garnision där finns en bataljon män och en del fordon. Och där pågår tillverkningen av en s.k smutsig bomb som von Bezold tänker låta detonera i en större  amerikansk stad. Kanske New York, Boston eller Washington. Den personen som man utsett till att utföra själva attentatet är en rysk agent på dekis som tror att han får order av KGB att utföra detta. Hans namn är Yakov Sorokin låter det bekant?

- Jag har hört talas om honom.  Sa Malcolm.

- Ja. Och syftet med den här bomben och attentatet är ju ganska uppenbart, pekar bevisen på KGB så kan det trigga igång en storkonflikt mellan öst och väst.  von Bezolds dröm så att han och hans fjärde rike kan byggas upp i ruinerna av den gamla världen 

- Hur ska vi kunna ta oss an en hel bataljon?  Undrade Jack.

- Det kan vi inte självklart utan vi får be de argentinska myndigheterna om hjälp med den här operationen.

Under tiden några mil därifrån stod en åldrad tysk vid sin garnision och betraktade sina forskares arbete med bomben. Det var von Bezold och bredvid sig hade han Major Otto Lange som förde befälet över manskapet i garnisionen. Som var omgärdat av strömförande elstängsel, vakttorn med kulsprutor, strålkastare och där stod pansarbilar beredda.

- Det blir bra Lange! Snart är arbetet med den smutsiga bomben färdigt och det amerikanska folket ska få en överraskning de sent ska glömma.

- Exakt herr von Bezold. Inget ska få stå i vägen för det fjärde riket.   De båda männen log och kände sig väldigt säkra på att attentatet skulle lyckas.

Yani ursäktade sig och var tvungen att återvända till villan. Han tog hissen ner och satte sig i sin Ford Orion och körde i väg. Han hade inte kört många kilometer förrän han såg i backspegeln att en svart Mercedes följde efter honom. Yani ökade farten och det gjorde förföljaren också. Han kunde inte köra för fort heller för då fanns det ju en viss risk att han sladdade ur vägen. Svetten porlade sig i den israeliske agentens panna, då han tryckte på gasen så att Forden accelerrade så att det tjöt i däcken och gruset sprutade när han körde. Då såg han till sin fasa hur en man på passagerarsidan lutade sig ut med ett gevär och öppnade eld mot Yanis fordon och han hörde hur kulan tog i plåten. Och så small ännu ett skott och det träffade den ena backspegeln. Han kom till att tänka på att han faktiskt hade pistol på sig men det var inte helt lätt att koncentrera sig på att köra och skjuta samtidigt.  Mercan accelererade plötsligt och körde upp så att den låg jämsides med Yanis bil som till sin fasa såg hur skytten lutade sig ut genom rutan och tog sikte på Yani som för ett ögonblick trodde att hans liv skulle ta slut här och nu. Då kom han på att en tvärnit sannolikt skulle rädda hans liv så han ställde sig på bromsen och kulsalvan missade precis både Yani och hans  bil. Yani flämtade till, tog ett djupt andetag och gjorde en helomvändning innan mercan också han vända och kom efter honom. Han gasade på för att försöka få försprång och innan den lite tyngre mercan hade hunnit vända så hade Yani ökat försprånget och kört in på småvägar och lurat bort sin förföljare. Han torkade svetten ur pannan och tog ett djupt andetag, denna gången var det nära att han blev eliminerad. Det gick ju naturligtvis inte att återvända till villan nu efter detta.

Eftersom det till 100% var von Bezold som hade skickat männen i den svarta mercan så var alltså hans täckmantel röjd. Vad skulle han då göra? Det bästa nu vore  att återvända till hotellet och se till så att hans amerikanska kollegor inte råkade ut för något. Han tittade lite ängsligt i backspegeln då och då för att försäkra sig om att den svarta mercan inte skulle dyka upp igen. Han körde så snabbt han kunde mot hotellet. Under tiden som Yanis bilfärd pågick så rullade en svart van upp och parkerade vid hotellet och fem män i svarta uniformer och med svarta baskrar på huvudena hoppade ur vanen. De hade pistoler på sig under sina jackor det gick ju precis inte att gå och vifta med dom synliga på hotellet. Precis lagom till att de fem männen gick in i hotellet kom Yani sladdandes och han kände gensat igen mördarpatrullen och förstod direkt vad det var frågan om. De tog hissen upp till tredje våningen där deras måltavlor bodde. Malcolm satt ute på balkongen och solade och märkte inte att en man tog sig in och smög upp bakom honom.

Inte förrän han såg en skugga och snabbt förflyttade sig i sidled och undvek med en hårsmån att bli perforerad i huvudet. Snabbt slängde han sig på skytten som dessvärre han trycka av ytterligare tre gånger och Malcolm träffades av en kula som snuddade huvudet, en i vänstra armen och en i höger lår. och detta fick honom att falla baklänges över räcket och tre våningar ner. Turligt nog för honom landade han rakt i en rosenrabbatt och bröt ett par revben, fick hjärnskakning och en del skrubbsår. Skytten gick fram till räcket och tittade nöjt ner på den medvetslösa Malcolm och skytten var övertygad om att den amerikanske agenten var död.   Yani hade vid det här laget hunnit ta trapporna upp istället och hade begärt att personalen skulle ringa polisen och han kom upp från trapporna med draget vapen.  Inne på Jacks rum så låg han på sängen och bläddrade i en broschyr när han hörde att någon var på dörren och försökte öppna den. Blixtsnabbt drog han sin pistol och kom då till att tänka på att han hade en handgranat i sin arsenal. Med fyra sekunders fördröjning så han väntade ett par sekunder, drog ut sprinten och rullade bort granaten till dörren och tog själv skydd på golvet flera meter bort, välte även ett nattduksbord för att ha som skydd.

Precis när dörren öppnades fick de fyra männen syn på granaten men då var det  försent att göra något åt det. Detonationen dödade tre av dom och en fjärde blev svårt sårad liggandes orörlig i en pöl av blod.  Senare blev Malcolm körd till sjukhuset för att få vård för sina skador. Jack och Yani samtalade tillsammans på Jacks rum sedan han fått bytt till ett nytt rum. På det gamla pågick ju städning och renovering efter kaoset som hade utbrutit för en stund sedan. Den femte attentatsmannen kom undan men Jack hade ju lyckats eliminera fyra av dom

- Det här är för stort för oss.  Sa Yani oroligt och skakade på huvudet.

- Vi får ta hjälp av Guzman och de argentinska myndigheterna helt enkelt. Nu när Malcolm är skadad är vi bara två mot en hel garnision och det går ju självklart inte. Replikerade Jack och bara några minuter senare så anlände mycket riktigt Guzman. Han hade blivit informerad om händelserna på hotellet och begett sig dit i ilfart. Guzman var också av den åsikten att de borde storma garnisionen. När det hade nått myndigheterna i Argentina vad von Bezold sysslade med och planerade så ansåg man att det vore oerhört lämpligt att åtgärda saken. Det skulle innebära en diplomatisk skandal utan dess like om det kom till omvärlden kännedom att Argentina inte bara hyste krigsförbrytare, utan även att landet hade tillåts bli en plattform för terrorism och attentat riktade mot USA.

- Jag har mobiliserat ett helt fallskärmsjägarregemete samt tvåhundra poliser.  Sa Guzman allvarligt. Jack och Yani insisterade på att få delta istormningen av garnisionen och motvilligt gick Guzman med på det.   I von Bezolds garnision höll nu hans forskare på med det sista slutförandet av den smutsiga bomben. En forskare som hette Dieter Krabbe visade von Bezold resultatet av deras arbete och sa:

- Det låter bra Krabbe! Det känns som snaran börjar dras år här nu så det är lika bra att vi avslutar det här. Men det von Bezold inte visste var att redan klockan 08.00 skulle aktionen mot garnisionen inledas av Guzman och hans folk.  När det var dags gjorde sig Jack och Yani klara och de båda männen lyckoönskade varandra.

- Du får komma och hälsa på mig i Tel Aviv om vi överlever det här Jack.

- Det gör jag och Mal följer säkert med han också så fort han skrivs ut ifrån sjukhuset.        Operationen inleddes med sporadisk eldgivning mot garnisionen och elden besvarades med maskingevär och granatkastare och Guzman beordrade i det läget in pansarfordon som bröt sig in genom grindarna och besköts med pansarbrytande vapen.  Vissa stridsvagnar slogs ut men det gjorde även garnisionens  pansarbilar och pansarskyttefordon. Fallskärmsjägarna stormade in och sköt vilt och folk föll på båda sidor. Jack tog sig fram och Yani var nära honom de hade fått varsin automatkarbin som förstärkningsvapen och de plöjde sig fram genom kulregnet, larmet och det allmäna kaoset.

- täck mig medans jag byter magasin.  Ropade Jack till sin israeliska kollega som genast sköt ner två svartklädda män som närmade sig. De var nu inne i själva anläggningen och fick syn på en metalltrappa som ledde upp till vad som såg ut som ett kontor och/eller en sambandscentral.

- Den här vägen!  Sa Yani och Jack följde efter honom. De sprang uppför trappan och kom fram till en låst dörr. De sköt några salvor på dörren och den gick upp. Just i det ögonblicket fick Yani en föraning om att fara väntade så han sa till Jack att ducka. Och i det ögonblicket svischade en projektil förbi avlossad från ett pansarskott. De båda agenterna stormade in och sköt ner mannen med granatgeväret och ännu en som stod bredvid honom. Dessa var von Bezolds personliga vakter och von Bezold själv stod också där och riktade en Luger mot sina båda fiender.

- Lägg ner pistolen von Bezold! Du är helt utan chans.   För ett ögonblick såg Jack tvekan i den gamle tyskens ögon när han stod där och siktade på Jack. Skulle han krama avtryckaren? Några spända sekunder passerade och Jack stålsatte sig ifall tysken skulle skjuta.  Både Jack och Yani siktade på honom med sina automatkarbiner så von Bezold skulle själv dö om han försökte med något. Men efter vad som kändes som en evighet så fattade han det enda rätta beslutet och släppte vapnet och gav upp. Minuter senare anlände argentinsk polis och försåg honom med handfängsel och den tyska krigsförbrytaren fördes bort. Efter vissa diplomatiska förvecklingar utlämnades von Bezold till Israel bara några veckor senare för att ställas  inför rätta för brott mot mänskligheten. Jack och Malcolm återvände till USA sedan Malcolm skrivvits ut ifrån sjukhuset. Och de fick göra att ett annat agentpar som också tillhörde CIA hade lokaliserat och eliminerat den ryske agenten Yakov Sorokin. Den personen som von Bezold hade tänkt utnyttja som en bricka i spelet för att ha någon att skylla på om nu attentatet med bomben hade lyckats. Men hans dröm om ett storkrig mellan öst och väst uteblev och istället hade hela den här ligan av internationella terrorister antingen eliminerats eller fängslats. Jack och Malcolm följde von Bezolds rättegång i de amerikanska tidningarna och utfallet blev som väntat livstids fängelse.

Jack och Malcolm fick en månads semester och Malcolm passade på att umgås med familjen och ta igen sig. Jack å sin sida semestrade ensam i Italien. Han hade just lämnat en restaurang när en röd Mercedes kom körandes i vansinneshastighet, skrämde bort en flock duvor som flög iväg direkt och bilen tvärnitade framför honom och ifrån passagerarsidan kom där ut en blond kvinna med solglasögon på sig. Hon siktade på Jack med en ljuddämparförsedd pistol och sa:

-  Hoppa in i bilen!

Inne i bilen försågs Jack med handfängsel och han förstod verkligen ingenting av det här. Han såg lite av ryggtavlan på chauffören som såg ut att vara en mörkhårig, storvuxen man och bredvid Jack i baksätet satt denna mystiska blonda kvinna iförd solglasögon och riktade hela tiden sin pistol mot honom.
- Vilka är ni och vad vill ni? Kvinnan log ett leende som inte kunde dölja sitt förakt för den amerikanske agenten.

- Mitt namn är Gretchen von Bezold. Barnbarn till Erich von Bezold. Mannen du såg till att fängsla och nu ska vi återgälda den tjänsten. Nu förstod Jack bättre vad detta handlade om. De här människorna var ute efter hämnd och de hade uppenbarligen på något sätt lyckats spåra upp honom.

- Jag tillhör CIA! Ni kan inte bara föra bort mig på det här sättet. Det kommer att få konsekvenser.
- Jaså? Ingen vet om att du befinner dig just här hos oss så vi kan arbeta väldigt ostört. Jack tänkte för sig själv hur han skulle klara sig ur den här knipan. Han noterade att eftersom han inte hade försetts med ögonbindel så brydde sig dom inte om ifall han såg var dom körde. Och det kunde bara betyda att de hade tänkt döda honom. Han försökte ändå att memorera så mycket som möjligt av vägen de körde på och hur naturen de passerade såg ut m.m. Exakt så som han var utbildad att göra. Han mindes även att det finns vissa knep att ta sig ur handklovar men det förutsätter att man har ett litet " verktyg."
En bit av ett gem t.e.x eller inte knapphål eller något liknande men det hade han inte nu.

Jack försökte även att memorera kvinnans utseende och kroppsbyggnad. Hon var 35 kanske lite äldre, blond åt det cendreblonda hållet, fylliga läppar och en liten näsa, ögonen kunde han inte se p.g.a solglasögonen. Hon såg ut att vara normalbyggd och längden var svår att uppskatta nu när hon satt ner. Efter att bilen hade kört kanske en timme så svängde den in på en lång grusväg med björkar som växte på båda sidorna av vägen. Den röda mercan körde i kanske tio minuter på grusvägen och kom sedan fram till en jättestor, majestätisk borg som såg ut att vara hämtad ur en film om medeltiden. Borgen var jättestor och försedd med en klassisk vindbrygga och framför vindbryggan fanns en bro som mercan rullade över. Och vindbryggan hissades ner så att bilen kunde köra in på borggården.

Malcolm som befann sig hemma i USA hos sin familj hade försökt nå Jack genom att ringa honom på hotellet men vi där veta att han inte hade återvänt tillbaka till hotellet. Vilket Malcolm fann mycket märkligt och funderade på hur han skulle agera. Han tänkte vänta ett par timmar och sen kontakta den italienska polisen och be dom efterlysta hans vän och kollega.

Jack hade förts till en cell i borgen som var låst med en rejäl gallergrind. Handklovarna hade dom iaf tagit av honom och han masserade sina handleder för att få igång blodcirkulationen igen. " Bädden " i cellen bestod av hö och halm på det hårda, kalla stengolvet och Jack tyckte det var lika bra att vila så länge eftersom han ändå inte kunde få upp gallret och grinden.
Det var inte heller precis någon värme i fängelsehålan så sömnen ville inte infinna sig för Jack. Istället låg han och tänkte sig tillbaka till saker som hade hänt tidigare i hans liv.

Ett uppdrag som han mindes väldigt väl var ett uppdrag som hette operation Dawn som gick ut på att utväxla en tillfångatagen KGB- agent mot en CIA- agent som var i ryssarnas förvar och ryssarna hade insisterat på att utväxlingen skulle ske i Berlin. Det som hände var att precis när utväxlingen skulle ske och var i sitt mest kritiska läge så hördes en hög smäll alldeles i närheten och det fick samtliga aktörer att " bli på tårna." Där var ett 30- 40 tal ryska agenter och diplomater på plats plus ett kompani sovjetiskt. mekaniserat infanteri. Och amerikanarna hade ungefär lika mycket folk på plats. Vad den höga smällen som hördes egentligen var framkom aldrig, kanske avgasröret på en bil eller någon som detonerade smällare i närheten.

Men resultatet av smällen blev att båda sidorna började skjuta på varandra i vild panik vilket ledde till ett stort antal sårade och döda på båda sidor. Jack sårades även han av ett skott i benet och sjönk långsamt ihop i snön den vinter bistra november kväll då snön färgades röd av blod i Berlin. Turligt nog för Jack så hade faktiskt kulan penetrerat benet utan att skada skelettet allt för mycket så sjukhusvistelsen blev inte så lång.

Problemet var snarare de diplomatiska förvecklingar och turer som följde och att försöka tysta ner incidenten så mycket det bara gick. Fick media nys om att styrkor från Warszawapakten och Natotrupper hade öppnat eld mot varandra mitt inne i Berlin, så skulle dom rapportera om det i månader och förmodligen förvärra läget.
Att krig inte utbröt där och då var mer tur än något annat. Eftersom det var mitt under kalla krigets dagar så var läget redan mycket spänt.

Jack väcktes ur sitt dagdrömmande dörren låstes upp av två svartklädda män med k- pistar. Den ena siktade på Jack medan den andra knäppte på honom handbojorna igen.
- Mitkommen! Det är dags för förhör! Jack följde lugnt med och han fördes till ett rum där Gretchen och vad som verkade vara mannen som hade kört bilen innan väntade.

Han leddes till en stol, bojorna låstes upp och de båda vakterna ställde sig strax bakom honom. Han stirrade in i Gretchens intensiva blå ögon. Jack hade aldrig sett så intensiv blick någon gång. Så började hon tala.
- Hur kom ni min farfars planer på spåren?
Jack såg hur hat och förakt i hennes blick och ansiktsuttryck och han tänkte en stund.

- Lika bra att ni skjuter mig direkt om ni tror att jag ska tala. Gretchen skrattade till och vände blicken mot mannen som hade kört bilen.

- Detta är Lothar och förutom en skicklig chaufför är han även bra på förhör och tortyr. Så att du kommer att tala kan du lugnt räkna med. Sa Gretchen och hånskrattade.

Jack lutade sig tillbaka och funderade i några sekunder. Han kände sig medtagen men insåg samtidigt att kanske hans enda chans att komma ur det här var att agera här och nu. När han sneglade lite lätt bakom sig utan att Gretchen och Lothar såg det så såg han att de båda vakterna var bara fyra meter ungefär bakom honom. Han visste inte om Gretchen och Lothar var beväpnade men de hade åtminstone inga vapen framme just nu och det skulle ändå ta kanske 2- 3 sekunder innan de han dra fram dom om de nu hade pistol på sig vilket han gissade på att de hade. Om han var riktigt snabb och förflyttade sig bakåt fortare än vad vakterna han reagera så kunde han knocka den ena, ta hans k- pist, skjuta den andra och sen snabbt skjuta ner Gretchen och Lothar innan de knäppte honom.

En djärv plan tänkte Jack men kanske hans enda chans så varför inte ge det ett försök?
Under tiden så hade Malcolm och CIA agerat genom att efterlysa Jack och Malcolm hade satt sig på ett plan till Italien och med sig hade han en kvinnlig kollega som hette Grace. Hon var runt 30, inte så lång, brunett, blå/gröna ögon och ett ganska normalt utseende. Men Malcolm hade ögnat igenom hennes fil innan och det var imponerande läsning. Grace hade varit toppstudent på Harvard, kursetta i sin juridikklass och hade även svart bälte i karate, var väldigt språkbegåvad och hade handplockats från polisskolan dit hon hade sökt sig. Dock så var hon inte så erfaren ännu men erfarenheten kommer med tiden ansåg Malcolm. Han hade inte sett något i hennes akt om att hon skulle vara förlovad eller gift och han kunde inte se några ringar på hennes fingrar.

Inte för att det spelade någon roll för Malcolm personligen eftersom han var gift. Men enligt hans erfarenhet så tenderar människor som är singlar agera lite annorlunda i ett skarpt läge än vad personer som är upptagna gör. När planet hade landat och Malcolm och hans kollega hade fått lite i sig att äta, annat än flygplansmaten så började de förhöra sig om var Jack kunde befinna sig.

De samarbete med den italienska polisen och till sin hjälp hade de en kommisare som hette Gino. Han var runt 35, hade svårt bakåtkammat hår, bruna ögon och något bronsfärgad hy och normala drag i ansiktet. Hans engelska var verkligen usel och varken Malcolm eller Grace hade särskilt lätt att uppfatta vad han sa. Men han var åtminstone trevlig, engagerad och hjälpsam. Till slut fick de ur honom att ett ögonvittne sett en mystisk kvinna och en man i en bil föra bort Jack. Enligt vittnet skulle bilen vara en röd Mercedes av en lite nyare modell.


Jack hade blivit förd till sin cell efter att ha fått motta tortyr utförd av Lothar som bestod av s.k waterboarding. Även om det är fruktansvärt så var det faktiskt att föredra framför stryk tänkte Jack för sig själv medans han låg i sin cell och försökte hämta andan. Waterboarding går ju ut på att bli " dränkt " eller åtminstone uppfattas det så av offret så Jack fick en livslång aversion mot att ha huvudet under vatten p.g.a detta. När han hade återhämtat sig så bestämde han sig för att nu fick det vara nog. Om han skulle ta sig levande ur det här så gällde det att agera nu.

Nästa gång vakterna kom för att hämta honom så låtsades han vara medvetslös. När den ena vakten lutade sig över honom för att försöka ruska liv i honom så tog Jag ett järngrepp om hans hals och hans kollega kunde inte skjuta för Jack höll hans kamrat framför sig som en sköld.

- Släpp vapnet annars bryter jag nacken av din kollega. Sa Jack till vakten som genast släppte sin k- pist och tog upp pistolen ur hölstret och släppte den också. Snabbt drog Jack upp den andra pistolen också som tillhörde den mannen han höll fast.
Nu hade han två k- pistar och två pistoler till sitt förfogande och vakterna var övermannade. Han låste upp handklovarna som vakterna hade och låste fast deras armar på ryggen och låste sedan celldörren bakom sig när han gick.

Han hade även plockat åt sig några extra magasin både till k- pisten och till pistolerna som han hade plockat på sig. Försiktigt smög han upp för en smal, brant stentrappa som verkade hur lång som helst. Innan han slutligen nådde en bred korridor som var täckt av en tjock röd matta. Där hängde facklor på väggarna men var ändå också indraget el med ljusslingor som lös upp borgen.


Han kom fram till en tjock ekdörr och han kände försiktigt om den var låst eller inte. Det var den inte så Jack smög in så försiktigt han kunde och höll k- pisten skjutklar om det skulle bli action. Han kunde inte se några människor i rummet bara en massa hyllor, trälådor, lite verktyg och annat bråte. Det verkade mest som om rummet användes som förråd eller något sådant. Han ägnade några minuter till att ögna igenom sakerna sedan gick han ut igen. Inte heller i rum nummer två fanns det någon person bara ett matsalsbord, stolar, serveringsbord och bestick, detta var tydligen en matsal av något slag. Dörr nummer tre och fyra i den långa korridoren var låsta så där kunde han inte komma in.

När Jack närmade sig dörr nummer fem så kunde han tydligt höra att det var någon där inne för han kände igen det karaktäristiska ljudet som uppstår när någon skriver på en skrivmaskin. Så försiktigt han kunde öppnade han dörren utan att det hördes och utan att den knarrade. När han hade fått upp den tillräckligt mycket för att kunna se in över rummet såg han Gretchen från sidan sittandes på en stol med ett bord framför sig och en skrivmaskin placerad på bordet.
Jack osäkrade k- pisten och siktade på Gretchen som skrämt vände blicken mot Jacks håll.

Förvåningen i hennes blick var obeskrivlig och hon såg ut att undra hur Jack kom loss.
- Var är Lothar? Sa Jack och siktade på henne och hon svarade inte utan bara stirrade på den amerikanske agenten utan att yttra ett enda ord.
- Som du vill. Då får jag binda fast dig och leta upp honom personligen finns inget annat att göra. Precis när Jack hade sagt detta så såg han konturerna av en skugga bakom sig och han skulle precis vända sig om men sen blev allting nattsvart. Det var Lothar som hade smugit sig på honom och slagit ner honom med en träpåk.

Mycket senare vaknade Jack upp och märkte att han var tillbaka i cellen och att hans huvud sprängde av smärta, särskilt bakhuvudet kändes värst. Han märkte även att han hade ett stort bandage runt huvudet så någon måste ha förbundit honom och han måste ha blött ganska rejält. Förmodligen hade han fått hjärnskakning för han mådde lite illa och kände sig lite yr.

Malcolm, Grace och Gino hade av vittnet fått veta vilken väg den röda Mercan körde och enligt Gino så fanns det inte så många hus eller bostäder längs den vägen och dom som fanns hade den italienska polisen redan kollat upp.

- Däremot inne på en avstickarväg så finns en gammal senmedeltida borg som vi inte har granskat närmare. Den ägs av ett Schweiziskt företag tror jag närmare bestämt. Sa Gino till sina amerikanska medarbetare som verkade mycket intresserade av att undersöka borgen vid det här laget.

- Schweiziskt företag säger du. Det skulle mycket väl kunna vara en täckmantel för tysktägt egentligen. Sa Grace och såg fundersam ut och Malcolm nickade instämmande. De begav sig dit och Malcolm kände nästan på sig att det här spåret skulle leda någonstans så han sa till Grace och Gino att vara förberedda när de kom fram. Lite senare befann de sig utanför borgen och blev mötta av en svartklädd vakt som mötte upp dom och lät deras bil köra in på borggården.

Han kom fram till dom och undrade vilka de var och deras ärende där. Gino identifierade sig som polis och genast såg Malcolm och Grace hur vaktens ansiktsuttryck ändrades och han nästan frös till.

- Vi har inte sett till någon främmande person här och utan tillstånd kan jag inte släppa in er i borgen dessvärre. Sa vakten och var precis på väg därifrån när Malcolm grep tag i hans axel och när vakten vände sig om mot Malcolm så möttes han av mynningen på en pistol.

- Duger den här som tillstånd? Röt Malcolm och osäkrade vapnet för att visa att han menade allvar. De blev insläppta och Malcolm tvingade vakten att gå först och leda vägen. När de hade gått en liten bit vände sig vakten om mot Malcolm, Grace och Gino och han hade handen på pistolhölstret och började knäppa upp det. Längre än så hann han inte innan Grace rusade mot honom och vigt sparkade ner honom och slog ut honom med några snabba karateslag och vakten blev medvetslös och det var bra att de slapp använda skjutvapen för det skulle ju förvarna de övriga personerna som fanns i borgen. Innan de fortsatte så kände de igenom vaktens fickor och hittade där nycklarna till cellen där Jack fanns. De tog tillvara på nycklarna tills vidare för i nuläget visste de ju inte vart de passade till.

De sökte igenom rum efter rum och Gretchen, Lothar och den andra vaktposten befann sig i ett av rummen och tyckte att de hörde ljud utanför. De gjorde sig skjutklara men vakten sa:

- Det är antagligen Dieter som vi hör gå omkring därute i korridoren. Han öppnade dörren och stirrade rakt in i tre pistolmynningar och då öppnade Gretchen och Lothar eld nästan samtidigt som Malcolm, Grace och Gino som blev räddade av det faktum att vakten stod i vägen och blev genomborrad av eldskurarna från sina tyska kamrater. De båda agenterna och deras italienska kollega hade vid det här laget slängt sig ner i skyddsställning på golvet och de sköt vapnen ur Gretchen och Lothars händer.
Snabbt rusade Gino fram och skulle förse dom med handfängsel men Lothar drog en dold kastkniv som han hade haft på sig, kastade den med eggen först rakt i bröstet på Gino som blödande segnade ner dödligt sårad. När Gretchen såg detta grep hon snabbt efter sin pistol och flydde genom en bakdörr under vild beskjutning från Malcolm och Grace som inte träffade henne när hon flydde.

Lothar plockade snabbt upp sin pistol men sköts ner av Malcolm och Grace som satte sina sista skott i deras magasin i tyskens huvud respektive bröstkorg. De båda agenterna laddade om och tog upp jakten på Gretchen som var försvunnen, Malcolm gick först och Grace tätt efter. Hon klappade Malcolm på armen och för att fånga hans uppmärksamhet och när han mötte hennes blick så pekade hon ner mot golvet. Där fanns tydliga blodspår efter Gretchen för hennes högra hand hade en skottskada från när amerikanerna sköt vapnet ur hennes hand tidigare.

Blodspåren var inga problem att följa så de gick längs spåren och Gretchen hade tagit betäckning bakom en tjock pelare i korridoren redo att skjuta i hjäl agenterna. Hon kikade fram försiktigt utan att visa sig och fick då se hur de båda inkräktarna försiktigt kom gåendes längs korridoren med höjda vapen och Malcolm gick först.
Gretchen stack fram pistolpipan och siktade noga på Malcolm, hennes finger var på avtryckaren och när som helst skulle hon trycka av.

Malcolm tittade neråt efter blodspåren och såg att dom ledde fram till pelaren men där tog dom slut. Just i den sekunden förstod han att de höll på att gå rakt in i en fälla så han ropade till Grace att ta skydd samtidigt som han slängde sig ner sköt Gretchen och hennes skott susade strax över huvudena på de båda amerikanska agenterna som låg i skyddsställning på golvet.

De besvarade elden men kulorna slog in i pelaren som utgjorde ett bra skydd åt Gretchen. Tyskan stack fram mynningen på sitt vapen och sköt några skott till som slog i stengolvet väldigt nära men utan att träffa sina fiender. Sen klickade hennes pistol och hon hade bara ett magasin till på sig. Eftersom det var en Luger hon hade så innebär alltså ett magasin att hon hade åtta skott kvar. Under tiden så hade den första vakten som Grace knockade innan hunnit vakna upp. Han som hette Dieter och han hade ont i huvudet och käken kändes bruten. Han drog sitt vapen och började att gå och undersöka vad som stod på.

Gretchen laddade om och sköt ett par skott i flykten och övergav sitt gömställe bakom pelaren och rusade iväg. Malcolm och Grace sköt vilt efter henne och lyckades träffa henne i låret vilket fick henne att falla framåt och tappa vapnet så att det gled iväg längs golvet ett par meter framför henne. Dieter följde ljudet av skottlossning och kom emot de båda agenterna från andra hållet, alltså befann sig Gretchen mellan Dieter och agenterna.

Sårad försökte Gretchen släpa sig mot sin pistol och när hon var nästan framme så nådde Malcolm henne och sparkade bort vapnet och skulle precis ta fram handklovarna när Dieter kom från andra hållet och siktade på Malcolm och på det korta avståndet skulle han knappast missa. I samma sekund som han skulle krama avtryckaren så såg Grace vad som höll på att hända och tryckte av resten av sitt magasin i Dieter som dog innan han hann skjuta.

Efter en stunds letande lyckades Malcolm och Grace lokalisera cellen där Jack hölls fången och befria honom. Gretchen var fortfarande vid liv fast i säkert förvar handfängslad och Grace hade lyckats förbinda hennes skottskade lår och lyckades stoppa den värsta blödningen.
Gretchen fördes till sjukhus där den italienska polisen handklovade fast henne vid sjukhussängen och placerade två vakter utanför hennes rum.

Några dagar senare hade amerikanerna återvänt hem och efter detta så fortsatte Grace framgångsrikt sin karriär inom CIA. Malcolm hade lovat sin familj att sluta i yttre tjänst och börja med inre tjänst hos CIA istället så det gjorde han. Jack å sin sida slutade inom underrättelsetjänsten och började skriva böcker om sitt liv istället.

Utanför en kyrkogård parkerade en stationsvagn och ut hoppade en storväxt, muskulös man och började röra sig in mot kyrkogården målmedvetet. Det var Jack Draper och i sin famn hade han en stor blombukett. Efter en kortare promenad inne på kyrkogården så lokaliserade han en grav. Där vilade Susan, hans ungdomskärlek som dog redan när hon var sexton år i en trafikolycka. Hon var alltså jämngammal med Jack när hon dog, de var varandras livskamrater och stora kärlek. Sedan hennes död hade inte Jack haft något intresse för det motsatta könet.

Han stod framför hennes gravsten där hennes namn var ingraverat i stenen. Där stod " Susan Watkins." Det började regna lätt och Jack la blommorna på hennes grav, lutade sig över den medans en ensam tår föll från hans kind. Han viskade:
- Jag älskar dig.....

                                                                           Operation Fenix

                                                                         Black Wolf

 Kvinnan i den beiga bilen betraktade sitt ansikte i backspegeln och noterade genast att hon behövde bättra på läppstiftet.  Hon fiskade upp sitt läppstift ur handväskan och började omsorgsfullt att måla läpparna. Färgen var matt röd eftersom hon inte ville ha klarröd eller ljusare röd.
Vilket skulle kunna uppfattas som opassande med tanke på hennes yrke.  Hon
satt i en Trabantbil vid gränsen mellan öst och väst Berlin.  Året var 1987 och kvinnans namn var Stella Brown och hon hade rekryterats till CIA redan 1968, p.g.a sina språkkunskaper och rådiga personlighet.  Stella kontrollerade att hon fick till läppstiftet bra en sista gång.  Hon hade ett attraktivt ansikte med rena och symmetriska drag,  svart hår,  nötbruna ögon och frisyren var åt pagehållet.
Hon stod och väntade på att bli insläppt i DDR på den östtyska sidan vid passkontrollen.  Bilen framför henne rullade vidare och nu var det Stellas tur. Hon hade ett skickligt förfalskat pass, utfärdat till Ilse Irmgard,  39, född i Leipzig 1948. Hon vevade ner rutan på Trabanten och en uniformerad östtysk gränsvakt kom fram till förarsidan på bilen och spände blicken i Stella.
- Papiren bitte!     Sa vakten och avvaktade.
Den unga amerikanska agenten lämnade över passet med något darriga händer.  Hon såg i vaktens blick att han noterade detta.  Hon frös till inombords,  skulle uppdraget misslyckas innan det ens hade börjat?
- Moment mal! Sa tysken och försvann bort mot vaktkuren där hon såg tydligt att han stod och samtalade med sina kollegor och gestikulerade vilt.  Stella svalde och stirrade nervöst på sin armbandsklocka.
Detta började inte bra. Stella satt nervöst och trummade på ratten med pekfingret och tusen tankar hann flyga genom hennes huvud under tiden hon väntade.  Men så efter några minuter,  som snarare kändes som evigheter så kom vakten gåendes mot henne med stormsteg.  Han överräckte passet och sa:
- Passiren bitte.
Och Stella körde in i Östtyskland och hennes uppdrag kunde ta sin början.  Under tiden som hon rattade bilen så tänkte hon sig tillbaka tre månader i tiden,  när hon blev tilldelad det här uppdraget av CIA hemma i USA.  Hennes chefer förklarade för henne att en grupp östtyskar höll på att gräva en tunnel för att ta sig ut ur DDR. I den gruppen ingick en forskare som kände till hemligheter beträffande östtyska militära projekt m.m.
Så det var av yttersta vikt att den gruppen och i synnerhet forskaren lyckades ta sig ut ur Östberlin och blev förd i säkerhet till väst. Men haken var att det fanns två stycken förrädare som man misstänkte jobbade för stasi och dessa förrädare måste stoppas till varje pris.  Och det var Stellas uppdrag att med alla till buds stående medel se till att så skedde.
Nu var hon framme vid adressen hon skulle till.  Haberstrasse nr 9. Så stod det i de papperet som hon hade fått av sina chefer.  Det skulle bli hennes tillfälliga hem så länge hon vistades i Östtyskland.
Den grå arkitekturen var trist i Östtyskland.
Men detta lilla rum hon skulle vara inkvarterad i under den närmaste tiden var ändå ganska mysigt tyckte hon.
En säng, en liten soffa,  ett soffbord,  en liten kokvrå med spis och ett väldigt litet badrum fanns där och det var allt som behövdes. Hon packade upp det lilla bagage hon hade med sig och öppnade kylskåpet som var välfyllt. Och om cirka en kvart skulle det komma en kontaktperson och leverera hennes vapen.  Det gick ju inte att smuggla in vapen i Östtyskland eftersom det fanns metalldetektorer vid gränskontrollen.
Stella drog handen genom håret,  gäspade och tittade på klockan.  Hon gick fram till kylskåpet och plockade fram en mjölkförpackning och drack direkt ur paketet.  En stund senare hördes en svag knackning på dörren och Stella öppnade.
Där stod en ung man,  kanske 25 år gammal,  cendrefärgat hår, neutralt utseende iklädd kostym och solglasögon.
- Kan jag få se ditt id- kort?    Sa hon. Och mannen sträckte över ett id- kort utfärdat av CIA,  där det stod att han hette Timothy Logan. Precis den personen hon hade blivit informerad om att skulle komma och leverera hennes vapen och utrustning.
- Kom in Tim. Mannen gick in och öppnade sin medhavda portfölj.  Ur den plockade han en Browning,  9mm: S pistol,  tio magasin med tio patroner i varje magasin, två handgranater,  två chockgranater,  en kniv med hölster som kunde fästas på handleden eller längs benet.
- Här är din utrustning och jag kommer förbi varje tisdag för att titta till dig och hämta upp rapporten.  Ledningen vill ha en skriftlig rapport varje vecka så länge uppdraget fortskrider.
Stella nickade.
- Något mer jag behöver veta?
- Ja just det ja! Höll på att glömma.

Mannen tog fram ett stort,  brunt kuvert ur kavajen och tog fram en bunt fotografier.
- Ta en titt på de här bilderna och memorera ansiktena på personerna.  De föreställer  tunnelgrävarna och de två som vi vill ha eliminerade.  Där står även lite fakta och information om personerna.  Memorera allt och förstör sedan fotografierna.  Och till sist,  men icke desto mindre viktigt.  Här är en kortvågssändare,  med denna radiosändare så kan du komma i kontakt med amerikanska ambassaden där vi som bekant utgår ifrån.  Men använd den helst bara i nödfall.
Blir signalen spårad av Stasi så lär vi snart stå i skit upp till halsen.
- Ja tack för detta.  Kan jag erbjuda något att dricka?
- Ledsen,  men jag måste tillbaka till ambassaden.  Tjänsten kallar du vet.  Replikerade Timothy och lämnade den lilla lägenheten.  Stella slog på den lilla teven med två uppstickande antenner som stod på en brun tv-bänk med hjul.  Det var bara svart/vit teve och där visades militärparad på den enda kanalen som gick att få in.
Hon stängde av teven och ägnade den närmaste timmen åt att granska akterna och fotografierna som den unge kollegan hade överlämnat.

I en annan del av Östberlin klev Heinrich Strasser ut ur duschen hemma i sin lägenhet.  Han torkade kroppen noggrant och tog deo under armarna.  Han fyllde 51 år för inte så länge sedan,  han var av medellängd men vägde 20- 25 kilo för mycket och var mycket tunnhårig sedan några år tillbaka.  Han hade åldrats såg han när han betraktade sig själv i badrumsspegeln,  ansiktet var fårat och plufsigt och lite rödbrusigt av all whiskey han hade svept genom åren.
Skillnad var det för 15 år sedan när han hade varit en stasiofficer i statens tjänst.  Ung, smärt,  hade håret kvar och betydligt bättre kondition och livet var helt annorlunda.  Men så för något år sedan så hörde hans forna arbetsgivare av sig och undrade om han var pigg på ett sista uppdrag.  Stasi misstänkte att en grupp människor skulle försöka fly ur Östtyskland och man ville att Strasser skulle infiltrera gruppen och rapportera till sina överordnade vad han fick reda på.
Och då plötsligt fick hans liv ett syfte igen.  Det kändes spännande att ha något att ägna sig åt tyckte Strasser.  Han hade fått höra att i morgon skulle en ny kvinna ansluta sig till gruppen,  en som hette Ilse Irmgard.  Hon skulle tydligen ha erfarenhet av tunnelgrävning sedan tidigare.  Resten av kvällen ägnade Strasser åt att läsa en bok om Preussen och till sist somnade han och vaknade tidigt nästa morgon.
Stella höll på att göra sig klar för att gå och möta tunnelgrävarna hon också denna morgon.  Hon åt en enkel frukost och gjorde sig sedan klar snabbt och promenerade sedan de fem kilometerna det var till stället det hon skulle möta tunnelgrävarna.  Hon gick med raska steg genom gatorna och passade de grå & trista husen.  Hon var klädd i ganska oömma kläder då arbetet kunde förväntas bli rätt smutsigt.  Hon hade pistolen i höger jackficka med den cylindriska ljuddämparen påskruvad och i vänstra fickan hade hon en vanlig spränggranat och en chockgranat.
När hon kom fram så blev hon presenterad för de övriga grävarna,  varav de flesta var informerade om vem hon egentligen var. Men givetvis inte Strasser och det var honom Stella skulle eliminera idag.  Gruppen bestod av både män och kvinnor men samtliga var inte närvarande då de jobbade lite i skift.  Stella klättrade ner för en stege och gick genom tunneln som var upplyst med lampor, och den var nästan klar nu. De hade verkligen hunnit långt.
Men det var väldigt fuktigt nere i tunneln och lite småkyligt.  En stund senare var amerikanskan igång med hacka och spade och slet.  Det var ett hårt arbete och hon torkade svetten ur pannan flera gånger.
Efter att ha arbetat ett par timmar blev hon avbytt och gick och tog sig något att äta och dricka.  Hon kände tydligt igen Strasser från fotografierna hon hade sett, även om bilderna inte var helt nya så var han sig ganska lik.  Hon kände inte så mycket för vad hon skulle tvingas att göra.
Det var ju krig, om än kallt krig men om östblocket fick försprång då kanske det skulle utvecklas till ett verkligt hett krig där östsidan fick övertaget.  Så därför innebar varje tvekan och/eller ordervägran att västvärldens medborgares liv skulle ställas på spel om det inte fanns folk som kunde göra det där lilla extra.  Hon avslutade sin måltid och återupptog arbetet. 
Denna procedur skulle upprepas några gånger under dagen.  När det var dags att avsluta för dagen kände Stella hur det värkte och ömmande i kroppen,  men det spelade ingen roll.  Hon var tvungen att fullfölja uppdraget och röja Strasser ur vägen.  Så hon följde efter honom när han var på väg hem,  men hon försökte vara noga med att hålla avståndet så att han inte märkte något och blev misstänksam.
Strasser som var en erfaren Stasiofficer märkte att han var förföljd men han kunde inte se av vem,  då avståndet var för stort.
I sin rockficka hade han sin Walther PPK- pistol och den var laddad.  Han tog fram den och höll den dold, samtidigt som försökte snegla bakåt för att försöka att se vem det var som förföljde honom.
Han försökte få syn på det utan att personen skulle märka att han tittade och det var inte så lätt.  Strasser duckade bakom några parkerade bilar och höll sig gömd.
När förföljaren kom närmare så såg han att det var den där Ilse och rent instinktivt sköt han två skott,  det ena missade helt och det andra snuddade Stellas panna och hon föll omkull.  I tron att hon var död började Strasser att röra sig därifrån.
Men Stella Brown var långt ifrån död. Kulan hade som sagt bara rispat henne i pannan och tio minuter senare vaknade hon upp och konstaterade att hon hade ett sår i pannan,  hon tog fram sin sminkspegel och kollade hur såret såg ut.  Det var inte särskilt djupt och det blödde bara lite där kulan hade rispat,  det fortsatte alltså inte att blöda.  Hon baddade såret med en näsduk och fortsatte sedan mot Strassers lägenhet.  Hon visste adressen dit och det var inte så långt.
Strasser å sin sida hade hunnit hem i tron att Stella var död.  Han tog upp telefonen och slog en signal till sina överordnade på Stasi.  Det gick fram många signaler men inget svar. Han la på luren och hade för avsikt att försöka igen om en stund.
Han hällde upp ett glas whisky och svepte innehållet.  Det värmde bra i bröstet.
Han började att se ett samband.  Stasi hade förvarnat honom för att det fanns en viss möjlighet att en ciaagent kanske skulle infiltrera gruppen av grävare och så måste det ha varit,  tänkte Strasser och gick ut i köket för att göra i ordning något att äta.  Utanför hans bostadshus närmade sig nu den unga amerikanskan med pistolen skjutklar i fickan.  Stella tog ännu en titt i sin sminkspegel för att undersöka såret, men det såg bra ut och gjorde bara lite ont.
Hon var nu framme vid huset där Strasser bodde,  vilket var ett grått och trist bostadshus som var vanligt under denna tid i historien.  Det behövdes inte någon portkod så hon gick rätt in i trapphuset och tog hissen upp till tredje våningen där hon visste att han bodde. Hon hade med sig en dyrk som hon plockade upp ur sin väska.
Strasser stod inne i sitt kök och stekte korv.
Någon tysk,  slags fläskkorv och han hade slagit på radion och hade volymen på ganska högt,  så han hörde aldrig när ytterdörren öppnades och en cylinderformad pistolmynning var det första som stacks in. Hallen låg direkt när man kom in i lägenheten,  rakt fram fanns ett vardagsrum,  till höger en toalett och till vänster köket och så fanns det en balkong i anslutning till vardagsrummet.  Stella skred sakta in och såg Strasser från sidan, han stod vid sin spis och höll på med maten.
När hon precis skulle trycka av så såg han något i ögonvrån och vände huvudet ditåt och fick till sin förskräckelse se den kvinnliga agenten stå och sikta på honom med pistolen.  Blixtsnabbt fick han tag i köksdörren och smällde igen den samtidigt som Stella kramade avtryckaren två gånger och den ena kulan träffade dörrkarmen och den andra rispade hans kind.
- Verdammt!  Han tog sig för kinden och konstaterade att han blödde lite.  Men nu var dörren i alla fall stängd och han var något svårare att komma åt. Tysken beväpnade sig med en stor kockkniv,  men det var fortfarande en ojämn kamp.  Strasser gömde sig på vänster sida om dörren från hans håll sett, han tänkte försöka att hugga ner henne om hon kom in genom dörren.
Men Stella förutsåg att han tänkte göra något liknande och därför så smög hon ljudlöst fram och sparkade upp dörren med vapnet skjutklart och Strasser trodde att hon var närmare än vad hon faktiskt var och kastade sig fram med kniven bara för att upptäcka att Stella hade backat minst en meter och siktade på hans bröst.
Hon avlossade tre skott och Strasser sjönk sakta ihop dödligt sårad.  Den amerikanska agenten stoppade snabbt ner vapnet och avlägsnade sig från lägenheten och huset.
När hon hade hunnit en bit därifrån hörde hon sirener från polisbilar.  Någon granne hade hört oväsendet och trott att det var lägenhetsbråk eller ett pågående inbrott.
Men polisbilarna kom körandes från andra hållet och tog ingen notis om henne.
Väl hemma skrev Stella ihop rapporten om vad som hade inträffat.  Och tog sedan en dusch och la sig sen för att vila.  Nästa dag vaknade hon tidigt och lite senare när hon var på väg till grävarna så noterade hon att en mörkgrön Tranbant med två män i förföljde henne i låg hastighet.  Diskret osäkrade hon pistolen och var beredd på att vad som helst kunde hända.  Svetten pärlade sig i amerikanskans panna och pulsen ökade. Hon sneglade diskret bakåt då och då. Vad ska hända nu? Tänkte hon för sig själv.
Hon insåg att det sannolikt måste vara Stasi som följde efter henne.  Var hon avslöjad? Skulle hon gripas? Stella närmade sig en gatukorsning och då gjorde den mörkgröna bilen en rivstart så att det tjöt i däcken och körde upp bredvid henne.
Ut rusade två män och höll upp id- kort som avslöjade att de var från Stasi.
- Fräulein Irmgard? Mitt namn är Steiner och vi skulle vilja prata med er. 
Mannen som stod framför henne var av medellängd och helt flintskallig och hade blekgrå ögon och ett obehagligt utseende.
Hans kollega var kortare, kryllhårig med nötbruna ögon och ett nervöst leende ständigt på läpparna.
- Vad gäller saken?     Undrade Stella spydigt.
- Det kan vi diskutera på kontoret.   Stella skakade på huvudet.
- Så länge jag inte är arresterad eller misstänkt för något så kommer jag inte att följa med.        Steiner fick något obehagligt i blicken och la sin hand kring Stellas vänstra handled och det skulle han inte ha gjort.  Den unga amerikanska agenten hade svart bälte i judo och sekunden senare så gjorde hon ett judokast på Steiner som skickade honom i backen med en smäll.  Kollegan gjorde ett utfall mot Stella och hon smällde till honom hårt på näsan och läppen så att attacken avbröts,  sen sprang hon ifrån platsen.  Från sin halv liggande position drog Steiner upp sitt tjänstevapen och ropade halt. Stella tog skydd bakom ett elskåp och Steiner avlossade tre skott varav ett tog i skåpet,  det andra fladdrade genom hennes jacka vid ärmen utan att skada henne och det tredje missade helt. 
Amerikanskan tog sikte och tryckte av mot Steiner och han träffades i pannan och dödades ögonblickligen.  Innan kollegan hade hunnit samla sig och besvara elden så försvann Stella springandes runt hörnet.
Tre skott slog i väggen efter henne och hon sprang så fort hon någonsin kunde till hon var utom både skotthåll och synhåll för Stasiofficern som var efter henne.
Hon gick in i en portuppgång för att pusta ut.  Vad skulle hon göra nu?
Det såg minst sagt mörkt ut. Efterlyst för mord på en Stasiofficer och numera minimala chanser att genomföra uppdraget och att överhuvudtaget ta sig ut ur Östtyskland skulle bli väldigt svårt nu.
Det enda som hon kunde komma på att göra som skulle hjälpa hennes sak i nuläget var att så fort hon någonsin kunde ta sig till amerikanska ambassaden.
Vilken befann sig på andra sidan stan och hur skulle hon ta sig dit nu när hon var efterlyst? Varenda polis och Stasiman i hela Östberlin lär ju vara på tårna vid det här laget, tänkte hon men det gällde att inte ge upp.  Utanför porten stod en mörkgrå Trabant parkerad och hon hade för avsikt att stjäla den och köra till ambassaden.  Försiktigt tittade hon ut så att ingen auktoritet fanns i närheten när hon gick ut ur porten.  Hon smög fram till bilen,  slog in rutan med kolven på sin pistol och stack in handen och kunde dra upp knappen som gjorde det möjligt att öppna dörren.
Lyckligtvis hade det ingått i  utbildningen att få lära sig att tjuvkoppla bilar och just bilar av modellen Trabant var inte särskilt svåra att tjuvkoppla.  Efter fjärde försöket med kablarna brummade motorn igång stabilt.  Hon log för sig själv och körde iväg,  nu började det onekligen se lite ljusare ut.
Hon var väldigt noga med att  hålla laglig hastighet för nu gällde det givetvis att inte dra på sig polisens intresse så att hon riskerade att bli stoppad för fortkörning.
Hon mötte en hel del polisfordon under sin färd till ambassaden men Stella hade is i magen och lyckades undvika att bli upptäckt.  Hon slog på bilradion och hörde en nyhetssändning där hennes namn nämndes.  Eller rättare sagt hennes täcknamn.  Stella svalde,  ibland undrade hon varför hon egentligen hade valt just detta yrket?
Hon kunde ju blivit läkare eller jurist istället t.e.x. Visserligen hade ju just hennes jobb sina ljuspunkter också. Men när pulsen ökade och hjärtat bultade så hårt att det kändes som att det skulle hoppa ur bröstet,  då undrade hon om det verkligen var värt det?     
Nu hade hon bara några hundra meter kvar till ambassaden och hon saktade in ytterligare för att verkligen vara säker på att hon tog det försiktigt och inte blev stoppad.  Hon parkerade cirka tjugofem meter från ambassadens grindar, gick ur bilen och började röra sig mot byggnaden.
Ett massivt järnstaket omgav byggnaden och det fanns en lummig trädgård på andra sidan staketet.  Framför grinden stod det två stycken vakter iklädda marinkårens paraduniform och de var utrustade med automatkarbiner av modellen m- 16.
Hon gick fram till dom och visade upp sitt id- kort som vittnade om att hon var anställd av CIA.  Hon blev insläppt och inne i foajén på byggnaden blev hon uppmött av en man som visade in hennes i ett kontor där det satt tre män. Två av dom kände hon igen sedan tidigare,  hon visste att de hade chefsbefattningar inom CIA. De tre kostymklädda männen som alla var mörkhåriga betraktade henne och deras chef, en man som presenterade sig som  Faulkner sa med myndig stämma:
- Lösenordet om jag får be. Agent Brown.
- Black Wolf.  Svarade Stella snabbt.  Det hade hon inte glömt.  Faktum är att hennes liv hängde på att hon kom ihåg lösenordet som även tjänade som kodnamn.
- Korrekt.      Svarade Faulkner.
-  p.g.a den senaste tidens händelser så plockas du bort från uppdraget agent Brown.  Den goda nyheten är att Timothy Logan har redan satts in i ditt ställe.  Han kommer att undanröja den andra förrädaren och hjälpa forskaren ut ur Östberlin.  
- Ursäkta sir.  Men blir inte det nära på omöjligt nu när Strasser är eliminerad och Stasi lär verkligen vara på tårna nu?
- Ursäkten godtas,  Brown. Och som svar på din fråga så förutsåg vi ett sådant här scenario och hade tagit med det i beräkningarna.  Därför har agent Timothy Logan placerat en bomb på den andra förrädaren bil som kommer att detonera när hastighetsmätaren överstiger 40 km/h.
Därefter kommer Logan, forskaren och resten av gruppen att ta sig ut genom tunneln så fort det bara går.
- Mina gratulationer till ett väl utfört arbete Brown. Du gjorde mycket bra ifrån dig.
- Men jag blev ju avslöjad sir.
- Du utförde uppgiften så långt det var möjligt och fick den ena måltavlan,  sådant händer att en agent på fältet blir " bränd". Då har vi nästan alltid en reservplan för hur vi ska fortskrida. Det som kommer att hända nu är att vi ska få ut dig ut ur Östtyskland.  Och vi har en ganska  bra uppfattning om hur det ska gå till.  Du kommer att bli informerad sen. Har du några frågor agent Brown?
Stella ryckte på axlarna och lämnade rummet och hon blev förd till ett mindre rum som skulle tjäna som hennes tillfälliga bostad till cheferna inom CIA hade bestämt hur de skulle få ut henne ur Östtyskland.  Rummet bestod av en byrå,  en säng,  några garderober,  en tv, en radio och en liten angränsande toalett.  Mat skulle hon få färdiglagad leverans av ambassadens kökspersonal.
I en annan del av Östberlin klättrade Timothy Logan ner för en stege till tunneln tillsammans med forskaren som han hade till uppdrag att föra över till västberlin.  De var sammanlagt åtta personer och de var alla utrustade med ficklampor och de började nu flykten till frihet.  Tim tog täten och de hade kanske hunnit gå cirka 200 meter när de hörde upphetsade röster som skrek: " Halt" efter dom. Det var Stasi och en grupp östtyska soldater som jagade dom. Tim vände sig förvånat om och möttes av en ficklampskägla som slog emot hans ansikte.
- Spring! Följ mig!   Ropade han och sprang så fort han någonsin kunde och var noga med att ingen i hans grupp hamnade på efterkälke.

Ficklampor lös efter dom, schäferhundar som militären hade med sig skällde,  skott avlossades och ven runt dom. Det var bara en tidsfråga innan någon träffas tänkte Tim. Den unge agenten drog ut sprinten på två stycken rökgranater och slängde dom mot förföljarna samtidigt som han drog sin pistol och sköt några skott bakåt.  Han hörde hur hundarna gnydde till.  Den skarpa röken störde deras väderkorn och lungor.  Tim och gruppen fick nu försprång och ökade farten.
Fler skott ekade genom tunneln och en av kvinnorna i Tims grupp träffades i låret och skrek till.  Tim stannade och hjälpte henne upp och lobbade samtidigt iväg tre sammanbundna handgranater mot förföljarna.  Effekten blev förödande.  De tre hundarna soldaterna hade med sig dog direkt,  ytterligare sju soldater dödades och ett tjugotal sårades av splitter från granaterna.  Nu var det bara ungefär 75 meter kvar till stegen som nådde till västberlin.  Gruppen satte fart och de kvarvarande Stasiofficerarna drog iväg några skott som susade förbi obehagligt nära.
Tim och hans grupp klättrade upp för stegen och lossade ett brunnslock som folk på västsidan redan hade skruvat loss skruvarna på, så det var mer eller mindre bara att ta loss locket och ta sig upp. De möttes av framrusande amerikanska soldater som redan var informerade i förväg vad som skulle ske, och nu fick de hjälp upp.  Operation var slutförd och lyckad.  Forskaren var överförd till väst och de båda förrädarna var eliminerade.  För under tiden Tim och hans grupp hade varit sysselsatta med detta så hade bilbomben i den andra förrädarens bil detonerat och dödat honom.
Det som återstod nu var för  Stella att komma ut ur Östtyskland.  Tunneln kunde hon ju inte använda då den antagligen skulle vara hårdbevakad nu. Nästa dag väcktes hon tidigt och blev kallad till ett möte där hon skulle bli informerad om vad som skulle hända nu. Det visade sig att man räknat med att något sådant här skulle kunna inträffa och därför låtit cia: s passförfalskare tillverka ännu ett falskt pass till henne.  I det passet hade man gjort henne betydligt äldre och ändrat namnet givetvis.

Så de nästkommande fyra timmarna fick hon sminkas av cia: s förklädnadsexperter och man tog på henne en grå peruk,  sminkade henne till oigenkännlighet och tog på henne helt andra kläder.  Förvandlingen var total och hon kände verkligen inte igen ansiktet som stirrade tillbaka på henne i spegeln.  Det var ett skickligt utfört maskeringsarbete och nu gällde det att även försöka lura passkontrollen när hon skulle ta sig ut ur Östtyskland.
Nästa dag var det dags. Hon fick en svart Lada till sitt förfogande som hon skulle köra igenom passkontrollen till västberlin med. Hon klev in i bilen och startade motorn,  hon kände sig spänd och nervös inför det som nu skulle ske.   Hon startade bilen och körde långsamt mot gränsen.  Tusen tankar snurrade i hennes huvud.  Skulle hon verkligen komma igenom? Hon byggde upp skräckscenario i huvudet där hon greps och sattes i ett Östtyskts fängelse och fick sitta där i flera år av sitt liv.  Men så skakade hon av sig alla sådana tankar och återvände till verkligen även mentalt.  Det gällde att hålla sig kall, sa hon tyst för sig själv i sitt inre.  Hon tog en sista titt på arkitekturen och landskapet i Östtyskland.  Det var inte precis någon underdrift att hon inte skulle sakna det.
Om hon nu tog sig igenom utan problem förstås.  Det var ju just det lilla problemet som återstod.  Om bara cirka tio minuter skulle hon vara framme vid gränskontrollen.  Stella kollade sitt ansikte flera gånger i bilens backspegel,  varje gång hon kollade hajade hon till och fick en lindrig chock.  Hon var inte van att mötas av åsynen av en väldigt gammal kvinnas ansikte när hon speglade sig.  Det kändes mycket konstigt att se sig själv sådan tyckte hon. Men om det var enda sättet att komma ut ur Östberlin så fick det bli så.
Hon var nu framme vid gränskontrollen och stod och väntade på sin tur.  I det gamla DDR kunde man få särskilt utresetillstånd om det var speciella omständigheter eller om man hade släktingar i Västtyskland.  Dessa tillstånd var svåra att få och gavs relativt sällan.  Och oftast hade då staten en hållhake på de personer som tilldelats dessa tillstånd.
Om man inte lovade att återvända inom den överenskomna tidsramen, annars så kunde staten förfölja ens anhöriga och släktingar som fanns kvar i Östtyskland.
Och just ett sådant eftertraktat tillstånd hade Stella fått av CIA. Visserligen ett förfalskat,  men skulle verkligen gränsvakterna upptäcka det? Detta kunde bli hennes biljett ut ur detta märkliga landet,  detta totalitära system som inte gjorde någon människa glad.
När det var hennes tur blev hon framvinkad och en lång, välbyggd gränsvakt med bister uppsyn kom gåendes mot hennes bil, och tecknade till henne att han ville att hon skulle veva ner sidorutan.  Stella svalde, darrade och kände att det antagligen syntes på henne att hon var nervös och spänd. Hon var torr i munnen och kände sig som att hon hade tunghäfta.  Under hela hennes karriär kunde hon inte erinra sig ett enda ögonblick som varit mer spänt och obehagligt än det som utspelade just nu. Med skakiga händer överlämnade hon sitt pass och utresetillståndet och gjorde sitt bästa för att inte möta gränsvaktens vaksamma blick.

- Var vänlig kliv ur bilen,  mein frau.   Hörde hon vakten säga.
- Warum bitte? Är det något fel?  Vakten såg tveksam ut.
- Nein.  Det är rutin, mein frau.
Hon gick ur bilen och blev förd in till vaktkuren där hon blev visiterad och genomsökt med metalldetektor.  Hon nervositet var påtaglig och hon kände det som att vaktens blick borrade rakt igenom hennes in i hennes hjärna och kunde läsa tankarna där.  Då var det som om en röst röt åt henne i tankarna: " Tappa inte greppet.  Du klarar detta jag lovar dig att det kommer att gå fint. Ta det bara lugnt och gripa inte av panik. "
Rent automatiskt så Stella bara rakt ut:
- Javisst.
- Bitte?       Vakten stirrade förvånat på henne.
- Jag menar..... Jag förstår att det är rutin, junge.         Stella log ett fånigt flin och mannen såg mycket förbryllad ut.  Han tänkte att vissa gamla människor är lite snurriga och senila.   Så överlämnade han hennes pass, slog ihop klackarna och gjorde honnör.
- Gut,  mein frau. Ni kan passera.
Inombords jublade Stella av glädje,  men det kunde hon inte visa just nu för det skulle antagligen väcka misstankar.  På skakiga ben gick hon in i den gamla Ladan, startade motorn och körde långsamt iväg med svetten forsandes längs ryggen och hela kroppen.
  
EPILOG:  Tre veckor hade passerat.  Stella var hemma i sitt hus i Los Angeles.  Hon hade fått sex veckors betald semester och hon njöt av ledigheten tillsammans med sina tjejkompisar och hon hade färgat håret i en mörkare nyans, legat vid poolen och bättrat på solbrännan.  Det var lördag och i kväll skulle hon ut på krogen med tjejkompisarna och hennes ena kompis Jill hade faktiskt fixat en date åt henne.
Han hette Adrian och han jobbade som plastikkirurg på  Huntington hospital, hon hade sett bild på honom och han såg mycket trevlig ut.  Hon dök ner i poolen och när hon nådde ytan passade Jill en flerfärgad badboll till hennes. Hon skrattade och log, de var unga,  de var lyckliga,  det var sommar och livet skulle aldrig bli så bra igen som det var just nu.

                                                                                 Försvunnen i skogen

 Tom Wilkinson är 10 år gammal och i höst fyller han elva.  Han är en liten,  fräkning lintott,  som har så ljust hår att det nästan är vitt. Gossen bor med sin mamma i södra London.  Hennes namn är Margret och hon arbetar som läkarsekreterare.  Pappan, Stephen är banktjänsteman och de är frånskilda.  Såvitt Tom vet så har hans pappa flyttat till Tokyo och fortsatt som bankman där.
Just idag är Tom med skolan på utflykt i en skog belägen i södra England.  De har b.la tittat på en gammal senmedeltida ruin och på diverse saker i skogen.  De har åkt med tre bussar och vädret denna dagen har bjudit på lätt duggregn men annars en behaglig temperatur.  Skogen är stor, tät och väldigt fin och det har varit en spännande dag för skolbarnen. 
Det är oktober månad 2020. Cirka 45 minuter innan avresan tillbaka till skolan ska lärarna kontrollräkna barnen en sista gång.  Tom som inte riktigt uppfattat det gick iväg från gruppen in i en dunge vars ingång doldes av en stor stenbumling med ett kors i vitt målat på, märkligt nog.  Det han behöver göra innan han sätter sig på bussen är att lätta på trycket.  När han står där inne i dungen tycker han sig plötsligt höra ett dovt surrande,  följt av en märklig kall vind och han börjar utan förvarning känna sig snurrig och sömnig.   Tom förstår inte vad som händer och han får anstränga sig för att hålla ögonen öppna.
Lärarna har räknat fel och bussarna har gett sig av utan Tom. När den lilla gossen kommer till sans och tittar på sin klocka i mobiltelefonen så har det gått nästan en timme! Mycket besynnerligt och konstigt tycker Tom som vänder undan några grenar som hindrar hans väg och går ut ur dungen.  Skogen ser nästan lite annorlunda ut och mindre inbjudande på något sätt.  Även luften känns annorlunda.   Renare på något sätt.  Han försökte ringa sina lärare men i samma ögonblick kom han på att deras telefonnummer inte var inlagt i telefonboken.
Istället försöker han komma ut på internet men det verkar inte finnas  någon  mottagning och batterinivå börjar bli låg. Inte ens nödnumret går att ringa och gossen känner nu hur paniken griper tag i honom som en gigantisk knytnäve som liksom omfamnade hans späda kropp.  Hjärtat bultar, händerna blir svettiga och han har närmast tunnelseende.   Han är  iklädd sina mörkblå skoluniforms kläder och bär på en khakifärgad ryggsäck vilken innehåller en liten fältflaska med vatten,  en Schweizisk  armékniv,  anteckningsblock,  kulspetspenna och ett oöppnat paket med kex.
För lite utrustning och proviant för att klara sig någon längre tid i en främmande skog.
Tom frös till,  för nu hörs tydligt ljud av att någon kommer gåendes emot honom.  Av ljuden att döma så är det en människa och inte ett djur.  Tom blev rädd och gick in i dungen igen för där är han dold. Efter någon minut fick den rädda pojken syn på en man med konstiga kläder.   Mannen var inte så lång,  men satt och välbyggd,  mellan 50- 60 år, svårt att avgöra.  För en elvaåring är alla över 20 år " gamla".
Han hade på sig väldigt otidsenliga kläder. Håret var brunt med grå stänk i, ganska långt och det förgrenar sig med skägget som var modell helskägg också brunt med grå inslag i. Ögonfärgen gick inte att avgöra på det avståndet men antagligen blå eller grå.  På överkroppen hade den främmande mannen en beige tunika eller poncho.  Den såg inte ut att vara varken varm eller av någon vidare kvalitet.  Över den satt det en mantel av något slag som var mörkblå och nådde ner till höften.  Byxorna var svarta,  lite pösiga och något nummer för stora,  vilket hade åtgärdats med ett enkelt snöre som tjänade som skärp. Och över det satt det ett riktigt skärp som såg ut att vara av läder och ganska tjockt. I det satt det en yxa och en kniv,  på ryggen hade han ett koger med pilar och en pilbåge i handen.  På fötterna bar han ett par läderstövlar som såg bekväma och fotriktiga ut.
Tom fick nästan gnugga sig i ögonen.  Vem var den här gubben? En uteliggare? Dom brukar inte hålla till i skogen.  En person som spelar " LARP"  Live role play.  Rollspel live alltså.  Eller kanske rentav en skådespelare? Var det filminspelning i närheten? Kanske en galning? Rent av farlig? Tom visste inte och vågade inte ge sig till känna.
Men så bröt en myndig röst tystnaden:
- Kom fram gosse.  Var inte rädd,  jag är inte farlig och kommer inte att skada dig.

Tom funderar en stund.  Mannen såg iofs snäll ut.  Ögonen var milda och han såg inte sjuk ut.  Samtidigt som pojken funderar på hur den främmande mannen kunde se honom tog han sig ut ur gläntan.
Som om tankeöverföring var möjligt så mannen:
- Buskaget är inte helt tätt på sina ställen och jag kunde se dig gosse. Men nu får du berätta vem du är och vad du gör här.  Den här skogen är inte säker,  speciellt inte på nätterna.  Då är trollen ute och dom tar inga fångar om man säger så.
Tom börjar bli övertygad om att gubben är galen. 
- Troll? Den enda troll som finns är dom på internet.  Men lyssna på mig.  Jag var ute med skolan på utflykt och bussen körde ifrån mig så jag är fast här.  Vilken är närmaste väg till civilsationen?
- Va sa du? Int.... internet,  skola,  buss.  Du pratar märkliga ord, min unge vän och du bär märkliga kläder.  Vem är du egentligen? En stadsbo?  Son till en adelsman kanske? Eller en främling från fjärran land?
- Nej jag heter Tom Wilkinson och jag är engelsman.  Jag är som sagt vilse.
- Trevligt att träffa dig,  min unge vän. Mitt namn är John Black. Black är inte mitt riktiga efternamn,  det är Sullivan.  Varför jag kom att kallas för John Black ska jag berätta för dig någon dag. Men den historien spar vi till en annan dag.
John tittade på solen.
- Jag har min stuga drygt tre km åt nordöst.  Och en reservstuga på andra sidan ån cirka fyra km öster om den. Det är bäst att vi börjar gå mot stugan nu. Som jag nämnde tidigare Tom, så är skogen osäker på nätterna.
- Ja du sa något om troll. Var det ett skämt?
John tittade på honom förvånat.
- Nej inte alls.  Varför skulle det vara ett skämt?
- Helt enkelt därför att troll inte finns.
John kliade sig i skägget.  Det var en konstig pojke tänkte han.
- Jag ska bevisa för dig att dom finns och att dom är  lika verkliga som du och jag.
Men först måste du få äta och vila i min stuga.  I natt rider vi ut på min häst Valiant,  lille Tom , och då ska du få se saker som du aldrig har sett förut.
De fortsatte att gå genom skogen mot stugan.  Nu gick dom i terrängen och Tom fick då och då dra väck utstickande grenar.
- Jag har ingen som helst mottagning på mobiltelefonen här ute.   Sa Tom och visade John att displayen på skärmen hade väldigt låg mottagning.   John stannade och tittade med stort intresse.
- Vad är det där för en magisk apparat?
Tom häpnade.
- Det är en vanlig mobiltelefon.  Visserligen förra årets modell.  Man alltjämt en mobiltelefon.
- Har du aldrig sett eller ens hört talas om en sådan förut?  John skakade nekande på huvudet.
- Och du vet inte heller vad en buss är eller ens skola?
- Nej det är främmande ord för mig.
De gick vidare och Tom funderar en stund och säger sedan:
- Det här kanske kommer att låta konstigt John. Men får jag fråga dig,  vilket år är det?
John hajade till.
- Skojar du min unge vän? Alla vet om att det är herrens år,  år 1639.
Tom tog några förvirrade steg huller om buller.  Han tog ett djupt andetag.  Det var omöjligt! Tidsresor är omöjliga.  Särskilt bakåt i tiden,  han var visserligen bara snart elva år gammal,  men även han visste det.
Var gubben trots allt tokig? Han verkar inte galen och han verkar väldigt säker på sin sak. Tom tittade på sin mobiltelefon igen som nu hade nått kritiskt låg batterinivå.
Det börjar även blåsa upp och bli både kyligare och mörkare.
- Du ser helt förtvivlad ut Tom.   Utbrast John oroligt.
- Jag vet inte vad jag ska tro om detta.
- Vad menar du?
- Tja.  Det är 2020 där jag kommer ifrån.
John frös till.
- Så du menar att du kommer ifrån framtiden?
- Ja så konstigt är det.
- Och du har inte ätit eller druckit något som grumlar omdömet
- Absolut inte.      De fortsatte att gå den sista vägen till stugan och Tom berättade för mannen lite om framtiden och John lyssnade noga.  Det hela var väldigt konstigt och oförklarligt,  men på något sätt hade det hänt.  Tom hade på något märkligt sätt förflyttats 391 år bakåt i tiden.  På denna tiden hade England också drottning och hon hette Anna. Det var alldeles i början av engelska monarkin.
John var förbryllad och Tom var förbryllad.
Ingen av dem kunde förstå vad som hände.
- Om det är som du säger,  så måste mörka makter vara inblandade.   Sa John oroligt.
- Varför det?
- För att sådant inte är möjligt...... Såvida inte....
- Såvida inte vad?
- Såvida inte den onde själv är inblandad.
Tom skakade på huvudet.
- Det har säkert en annan förklaring,  John det kommer nog att visa sig.
De var framme vid stugan,  som visade sig vara en ganska stor timmerstuga komplett med skorsten och allt och än tillhörande brunn, där man kunde pumpa upp vatten ifrån ån som rann genom skogen.  Invändigt var den sparsamt möblerad.  Det var så man levde på 1600- talet.  Och eftersom det inte fanns kyl och frys så saltade, torkade eller rökte man allting man åt.  Kött,  fisk, bröd, skorpor och stuvning.
Detta sköljer man ner med mandelmjölk eller vin. Honung och gröt var också vanligt förekommande.
Där fanns någon slags pläd som man kunde ha om sig och över sig i de enkla träsängarna.  Fönsterna var igenspikade men det gick ändå att se ut genom gliporna och Tom kände riktigt hur vinden drog igenom stugan.  Den var alltså inte helt tät. Tom fick lite torkad och rökt kött att äta med ett bröd som antagligen inte bakats nyligen,  med tanke på hur torrt det var. Grönsaker och frukt var en bristvara på 1600- talet och det var främst adeln som kunde unna sig det.
Tom vilade efter maten och det tog inte lång tid innan hans ögon slocknade.
John passade också på att vila lite,  men bara ett par timmar.  Sen gick han upp och kokte sig lite te innan han ruskade liv i Tom.
- Vakna nu. Vi måste ge oss av nu om vi ska hinna se trollen.
Tom gäspade och sträckte på sig.
- Du menar alltså allvar?
John nickade och tecknade till sin unge vän att han skulle göra sig klar.  Denna gången behövde dom inte gå till fots, utan dom tog Johns grå häst Valiant.

De red mot samma glänta där Tom hade gömt sig för John när han först hörde honom komma.  Natten var småkylig och klar, luften var frisk och hästen sprängde fram genom natten.  Tills John stannade den och band den vid ett träd cirka 300 meter ifrån gläntan.  Därefter högg han med sin yxa ner ett stort antal grenar från ett buskage och kamouflerade hästen.
- Hittar trollen den så är det ute med den. Förklarade han för Tom. Och de börjar nu röra sig mot gläntan.  Tom är spänd på vad som ska hända härnäst.
John förklarar att troll inte är snälla eller pålitliga.  De är dessutom mycket starka och sluga.  De är dubbelt så starka som en normal människa springer rätt fort om de vill.  De har även bra hörsel och syn, så det gäller att de är tysta i gläntan så att John och Tom inte blir upptäckta.  En bit innan gläntan så skar John ner ett tiotal täta grenar med blad och kamouflerade gläntan för att skydda mot insyn.  Hälften av pilarna i Johns koger hade röda fjädrar och andra hälften hade gröna fjädrar.  De med röda var giftpilar som dödade inom några sekunder om giftet gick igenom huden in i blodet.
De med gröna fjädrar var vanliga pilar. Giftet tillverkar John genom att krossa en slags bär som växer i skogen och utvinna dess saft. Han bär alltid med sig ett litet horn med gift i, som han kan doppa pilspetsarna i för att försäkra sig om att giftet ska verka.  De ställer sig i gläntan och väntar.  Det blir en dryg väntan för inom en timme har ingenting hänt.
John knuffar till Tom som vid det här laget börjar bli så sömnig att han somnar stående lutad mot John.  Yrvaket tittar pojken upp och konstigt att ingenting har hänt. Han hinner tänka att det ju faktiskt inte finns några troll innan hans ögon slocknade igen.  Denna gången brydde sig John inte om att väcka honom.  Han började själv bli mer än lovligt uttråkad av att vänta.

Tom drömde om att han var hemma igen och att han gick i skolan.  När han vaknade konstaterade han att det bara var en dröm.  Han är fortfarande i samma glänta med John.
- Det verkar inte hända något.   Sa pojken till sin vän som också såg lite uttråkad ut.
- Ge det lite tid. Dom brukar alltid passera här.  Jag har sett dom många gånger när jag har jagat om nätterna.  Dom brukar oftast inte vilja ge sig på mig. För dom vet att mina giftpilar dödar även dom. Dom tål mycket och är starka,  men inte odödliga långt ifrån.
Tiden gick och fortfarande inte ett endaste livstecken i skogen.  Men så plötsligt så uppenbarade sig tre svarta gestalter i mörkret.  John knackade Tom på axeln och pekade,  Tom nickade ivrigt.  När de kom närmare så såg Tom att de inte var så långa,  men såg starka och muskulösa ut.  Ansiktena på dom var skrynkliga,  fula och rynkiga.  Såg precis ut som karikatyrerna som han hade sett i barnböcker när han var yngre.
De hade mörkbruna ansikten,  mycket fula som sagt och stora potatisnäsor,  stora ögon och tänder. Även öronen var stora och de var klädda i gråaktiga sparkdräkter som var spruckna på sina ställen.  De var otroligt lika rent utseendemässigt och det enda som skiljde dom åt var färgen på luvorna de bar på huvudet.  Den ena var grön,  en röd och en blå.  Och han med röd luva bar på en stridsklubba,  istället för spjut som de andra två.  Tom trodde inte sina ögon! Detta trotsade all logik.  Hela vetenskapen fick tänka om i fall detta hade blivit allmänt känt.
Just nu tycker Tom att det är synd att hans mobiltelefon har slut på batteriet.  Fast han är ung så är han mycket intelligent.  Tom förstår att på något konstigt sätt verkar troll faktiskt ha funnits förr i historien,  men har då antagligen dött ut ju modernare tider det har blivit.  Kanske dog dom ut redan under industrialiseringen på 1800- talet? Vem vet? Det enda Tom vet är att dom existerar iaf nu. Om man med " nu" menar på 1600- talet.
- Där ser du.     Viskade John. Och såg nöjd ut.  Tom nickade instämmande och just i det ögonblicket klyvs  tystnaden av att Tom råkar trampa på en gren under hans fot som genast knäcktes.  Det lät som en explosion i den annars tysta skogen.  Toms ansikte förvreds till en förfärad grimas och även John såg mycket uppjagad ut.  Det blev några nervösa sekunders väntan och ingenting hände.
Men så plötsligt stormade alla tre trollen in i gläntan med ett avgrundsvrål och gjorde utfall med sina vapen mot mannen och hans yngre kamrat.
- Spring!   Vrålade John till pojken och de båda sprang som om de vore jagade av den onde själv.  Vilket inte var så långt ifrån sanningen.  Trollen följde efter vilt skrikandes och så fort hade nog aldrig Tom sprungit i sitt liv.  John fick inte chansen att spänna sin pilbåge eftersom de tre förföljarna var hack i häl. Det hade han aldrig hunnit och det visste han.

Då hände det som inte fick hända.  John snubblade på en uppstickande gren och föll pladask till marken.  Sekunden senare hade han ett av trollen över sig vilt rytande.  Men i samma ögonblick som han föll, nästan i alla fall för strax efter det drog han sin kniv.  Så följden blev att trollet som kastade sig över honom möttes av en knivspets och John såg hur varelsens ögon nästan roterade och hur ansiktet förvreds till en plågad grimas och hur trollet föll ihop död med en suck.

De andra två trollen blev förskräckta när de såg sin kamrat besegrad,  så de avvaktade lite och den tidsfristen räckte för att John skulle hinna ladda pilbåge med en giftpil som han med beslutsamhet siktade på sina fiender.  De två varelserna stod där i några sekunder och bara stirrade,  innan de sakta drog sig tillbaka. Tom hade vid det här laget anslutit sig till sin kamrat och de båda kunde pusta ut.
John torkade svetten från pannan och tittade oroligt på sin unge kamrat.
- Är allt väl?   Pojken nickade och log glatt.
- oroa dig inte för mig, John. Det var ju dig som trollet övermannade innan han fick smaka på kallt stål.
- Kom! Vi måste hitta Valiant innan trollen gör det.  Som tur är så känner jag till den här skogen som min egen ficka.
Efter cirka trettiofem minuter var de framme vid hästen och kunde äntligen rida hemåt mot stugan.  Under tiden snurrar tankarna på Tom. Hade han inte upplevt det själv så hade han aldrig trott det.  Att det faktiskt har existerat troll är en mycket kittlande tanke.  Undrar vad mer som har existerat? Tänker han för sig själv,  där när han klamrar sig fast på hästryggen.  När de anländer till stugan går de genast och lägger sig och somnar ganska omgående.
Nästa morgon kunde John inte skaka av sig tanken på att trollen skulle försöka att attackera stugan.  Han sa inget till Tom för han ville inte oroa honom i onödan.  Men tanken gnagde honom.  Om det skulle hända så skulle de kunna omringa stugan.
Tom satt mest och petade i morgongröten,  som var allt annat än någon kulinarisk storhet.  Han längtar hem och är trött på att vara här.  Trött på maten,  miljön ja allt.  John såg på honom att han såg fundersam ut.
- Är allt väl?
- Jag önskar att detta aldrig hade hänt.  Varför skulle jag förflyttats i tiden? Tänk om jag aldrig sett hem?  John klappade honom på handen.
- Allt kommer säkert att ordna sig ska du se.

Lite senare samma dag så påminde pojken honom om att han skulle berätta historien om hur han kom att kallas för John Black.
- John tvekade lite till en början.  Men så började han berätta.
- Jag levde som en laglös för tio år sedan och brukade stjäla pengasäckar från konvojen med vagnar som färdades genom skogen.  Jag och andra skogsrövare.  Tills adeln tröttnat på det och anordnade ett bakhåll för oss. Plötsligt fann vi oss omringade av bågskyttar och armborstskyttar.  Det blev en massaker och jag och en liten grupp av mina kamrater lyckades slå och fäkta oss ut.
Vi var alla sårade och några av de andra föll på vägen därifrån och jag minns att jag ramlade i ån och hade säkert drunknat om jag inte hade blivit uppdragen av de andra.
I 30 dagar vårdade de mina skador och sakta men säkert började jag att återhämta mig.  Det var fogden som hette Edvard Black som hade anstiftat detta bakhåll som kostade de flesta av mina kamrater livet.  När jag var frisk nog så började jag planera en gruvlig hämnd på fogden Black.
Jag tränade med bågen i månader tills jag blev en ännu bättre bågskytt än vad jag redan var. Sen begav jag mig till hans borg och väntade till han skulle rida ut.  Jag visste på ett ungefär när han och hans sällskap brukade besöka staden som låg rätt nära hans borg.  Jag hade gömt mig högt uppe i ett träd och var inte synlig tack vare lövverket.  Det blev en lång och dryg väntan och mat och vatten började ta slut,  när han äntligen kom ridande ut ur borgen med en mindre grupp vakter.  Jag laddar pilbågen med en giftpil, siktar noga till jag är säker på att få in en dödlig träff.  Sen sköt jag och Black genomborrades i halsen av pilen.
Efter det fick jag smeknamnet Black och jag slutade ägna mig åt stråtröveri och blev hederlig istället och bosatte mig i skogen i den här stugan.  Så nu vet du det min unge vän.  Tom betraktar den äldre mannen och tankarna på pojken är långt borta.
- Det var en intressant historia.  Men jag funderar på en annan sak. Jag vet inte riktigt om det stämmer,  men om det gör det så vet jag kanske ett sätt för mig att komma tillbaka till min egen tid.

Fast Tom var ung så var han mycket skärpt och klipsk.  Han var intresserad av astronomi och astrologi och han visste att dagen då han försvann till 1600 - talet var den 1/10 och det var fullmåne.  Även om det inte var kväll riktigt då ännu när han på något oförklarligt sätt förflyttades i tiden.
Det hade han koll på eftersom han studerade  en planeterna.
Han visste också att nästa fullmåne skulle inträffa den 31 oktober.  Om alltså 25 dagar.  Även om mobilen hade dött sedan länge,  så höll han ändå koll på dagarna i sin  anteckningsbok som passande nog hade en kalender.

Om hans teori stämmer så var gläntan där han försvann bakåt i tiden och där de hade sett trollen, någon slags portal och möjligen inträffade det fenomenet med tidsresor när det var fullmåne.
- Det är värt ett försök att bege sig till gläntan när det är fullmåne nästa gång.
Förklarade Tom ivrigt för John. Som var mycket imponerad av hur Tom hade tänkt och av hans kunnande.  Men så blev hans min allvarlig, han kände sig tvungen att berätta om hans funderingar kring trollen och deras eventuella attack mot stugan.
- Så du förstår Tom, vi kanske inte är säkra här.  Hur ska vi våga sova om trollen sätter eld på stugan?
Tom såg plötsligt mycket orolig ut.  Han blev allvarlig på en gång.
Men John lugnade honom.
- Men lugn,bara lugn Tom. Jag har en idé.
Som jag nämnde tidigare så har jag en reservstuga på andra sidan ån, den är jag ganska säker på att trollen inte känner till.
Dessa är den ganska väl kamouflerad och delvis nedgrävd. Sen den är mycket svår att upptäcka.  Invändigt är den en kopia av denna,  men inte utvändigt som sagt.  Vi kan bege oss dit ett tag tänkte jag.
Åtminstone till..... Ja tills du ska försöka fara tillbaka till din egen tid.   Längre än så han inte John prata,  förrän det hördes upprörda röster utanför,  skrik och rop och vid något tillfälle lät det som om någon kastade något som krossades.  John sprang genast bort till väggen och tittade mellan spjälorna.  Det han fick se gjorde som skräckslagen! Ett tiotal troll stod utanför stugan och skrek upprört. De var beväpnade med stridsklubbor, spjut och yxor.
De utkrävde hämnd för sin fallna kamrat.
Efter en stund delade de upp sig,  så att hälften av dom ställde sig på andra sidan stugan. Så att säga omringade stugan.
Nu såg det onekligen mycket illa ut för våra hjältar.  Hur skulle de klara sig ur den här knipan? Ironiskt nog,  så just när John pratade om att trollen kanske skulle anfalla stugan.  Så är det just det som händer.
Det var en sak som John inte hade berättat för Tom. Nämligen att det fanns en hemlig tunnel under en av golvbrädorna och den ledde till en stig på andra sidan stugan.  Följer man stigen så kommer man till ån och där ligger en roddbåt förtöjd och det är bara att ro över till andra sidan och bege sig norrut så kommer man till reservstugan.  Förklarade John för Tom och gav honom så noggranna instruktioner han kunde,  hur Tom skulle hitta den andra stugan.  Knappt hade han hunnit säga detta förrän det började regna facklor mot stugan.  Trollen hade satt eld på stugan för att förgöra den ihop med sina fiender.
Men de visste inte om flykttunneln.
- Spring! Ropade John och spände sin båge och den var laddad med en giftpil.  Tanken var att John skulle försöka hejda anfallet och ge Tom försprång.  Det lyckades för John lyckades skjuta ner de två första angriparna innan han träffades av en bjälke från den numera sönderrasande stugan.
Bjälken låg klämd över hans ben,  men med en väldigt stor kraftansträngning lyckades han lyfta bort bjälken och fly ut innan stugan rasade samman helt.
John spang för livet ner till ån och då kom han på att roddbåten redan befann sig på andra sidan,  eftersom Tom hade rott över.  Dessutom kunde han se den ligga förtöjd på andra sidan ån. Men John visste att cirka 500 meter söderut fanns en stock som också ledde över ån till andra sidan.
Problemet var bara att den var såphal,  så skulle han våga försöka ta sig över via den?
När han stod där och funderade hörde han trollen närma sig,  då fanns det ingen tid att förlora.  Bättre att ta risken att trilla i vattnet än att tvingas kämpa mot trollen.
Försiktigt börjar han att hasa sig över,  bit för bit och när han bara hade några meter kvar händer det som inte fick hända. Med ett plask ramlade han i ån och den starka strömmen drev genast iväg med honom söderut.  Strömmen var verkligen ohyggligt stark och han var under vattenytan flera gånger och var nära att drunkna.
Under tiden detta pågick så hade Tom, med hjälp av Johns instruktioner och sin egen rådighet hittat fram till reservstugan och var nu i säkerhet.  Pojken passade på att titta sig omkring i stugan,  och det tog inte lång tid förrän han hade hittat Johns vapenförråd. Där fanns en likadan pilbåge som John hade burit,  med ett koger med pilar. Både giftpilar och vanliga.
Han laddade en pil och satte sig på vakt nära dörren.  Fast han försökte kämpa emot sömnen så tog det inte lång tid förrän han somnade.  Under tiden kämpade John för sitt liv i åns iskalla vatten.  Han fick syn på en lång gren från ett träd som stack ut och med en kraftansträngning slängde han sig mot den och klamrade sig krampaktigt fast i den och lyckades hasa sig in mot land. Där blev han liggandes på rygg i flera minuter och flämtade.  Han var totalt slut och somnade även av ansträngningen.
När han vaknade hade det mörknat och han begav sig genast mot extrastugan,  vilken visade sig vara svår att finna i mörkret.  Han letade länge innan han kom rätt och efter ännu en stund såg han konturerna av timmerstugan.  Försiktigt öppnar han dörren och möts av en yrvaken Tom som förvånat tittar upp och möts av åsynen av John som kom in i stugan.
- Jag trodde att du var död!   Utbrast Tom med ett leende och omfamnade den genomvåta John.
- Du är ju genomblöt! Vad har hänt?
- Låt mig få av mig se våta kläderna,  göra upp en eld och få i mig något att äta,  så ska jag berätta.

Replikerade John. Och senare samma kväll hade de båda satt sig vid brasan och John berättar om hur han lyckades fly undan trollen och ramla i ån och nästan drunknade.  Lyckligtvis behöver de inte frukta att trollen ska lyckas ta sig över ån. Ramlade John av stocken så lär de klumpiga trollen göra det.  Timmar senare somnar de båda utmattade men trygga.
De följande dagarna ägnar de åt jakt,  även om där finns gott om mat i stugan.  I synnerhet kött.  Och John lär Tom om hur man överlever i skogen.  Vilka bär, växter och svampar som är ätliga.  Det var inte så många dagar kvar tills den 31 oktober.
Tom var spänd och förväntansfull på om det skulle lyckas eller inte.  Eller om han skulle bli fast i 1600- talet.  Det enda som han verkligen skulle sakna var John. Resten tycker han inte var så kul. Om nu hans teori visar sig stämma förstås.  De sista dagarna ägnade Tom mycket åt vila och eftertanke.  Så till sist så kom äntligen den dagen då det var dags. De rodde över ån med ekan och gick mot gläntan.  När de kom fram dit omfamnade han John och skadade även hans hand.
- Tack för den här tiden.
- Tack själv.    Och så tog John fram en amulett som såg ut att vara någon sorts ädelsten och gav till Tom, som avskedspresent.
- Här får du,  unge Tom. Visa upp denna om någon skulle tvivla på din historia.
Så gick Tom in i gläntan och väntade.  Till en början hände ingenting och det blev en lång väntan.  Sen började han känna sig mycket sömnig och att han inte kunde hålla sig vaken och det hade blivit kallare helt plötsligt.  Snart sov Tom djupt där i gläntan och när han vaknade upp kändes luften annorlunda igen och när han kom ut ur gläntan var John borta.  Istället möter han två stycken ungdomar i kanske 17- årsåldern.  En kille och en tjej,  båda med ryggsäckar så Tom förstår att dom är friluftsmänniskor.  De tittar förvånat på Tom när han kom ut ur gläntan och de hälsade lite försiktigt.
- Det här kanske kommer att låta konstigt.  Men vilket år är det?
De två ungdomarna såg häpna ut.
- Det är 2020. Har du slagit i huvudet?
Frågade den manliga ungdomen.
- Nejdå.  Ring polisen och säg att den försvunna Tom Wilkinson är återfunnen.
Svarade Tom med ett brett leende,  glad över att vara tillbaka till sin egen tid.
Cirka trettiofem minuter senare anlände den första polispatrullen och en bil med reportrar.
Lite efter det kom det även en ambulans och Tom blev först och främst förd till sjukhus,  där han blev undersökt.
Läkaren kunde sen konstatera att Tom var frisk.  Lite näringsbrist och han fattades visa vitaminer och hade gått ner lite i vikt.  Annars mådde han bra.  Nästa dag när han blev förhörd av polis så hävdade Tom att han inte minns vad som hade hänt och var han hade tillbringat den närmaste tiden.  Efter en analys av hans maginnehåll så kunde man konstatera att det bestod av kött mestadels.
Så någon eller några hade iaf hållit honom vid liv och gett honom mat.
Tom och hans öde var förstasidestoff för pressen i veckor.  Men han höll fast vid sin historia och även till sin mamma hade han hävdat att han inte kommer ihåg vad som hänt.  Men en dag så bad han henne sätta sig ner vid köksbordet och så började Tom berätta den fantastiska historien om vad han varit med om.  Om John,  tidsresan och trollen.  Han undanhålls inga detaljer.  När han var klar så sa hans mamma till honom att det är bäst att den historien stannar mellan dom två. Så klappade hon sin sons hand och gick iväg in i ett annat rum för att hämta något.  När hon kom tillbaka så sa hon:
- Du är inte ensam om att ha upplevt det. 
Och så la hon ett vackert pärlhalsband på bordet.
- Det här har jag aldrig visat för någon.  Förrän nu. Jag ska nu berätta vad som hände mig sommaren 1985. Jag var elva år och var med skolan på picknick i en nationalpark..........